publicerad: 1999
SVIKLIG svi3klig2, äv. SVEKLIG sve3klig2, adj. -are. adv. -A ((†) Mark. 14: 1 (NT 1526), Rydén Pontoppidan 96 (1766)), -E ((†) G1R 8: 173 (1533), Svart G1 8 (1561)), -EN (G1R 17: 240 (1545) osv.), -T (Samtiden 1871, s. 198, osv.).
Ordformer
(suige- 1564. sveck- (-w-) 1557—1642. svek- 1631 osv. swick- (-u-, -ich-) 1554—1604. swicke- 1561—1604. swijck- 1626. svik- (-w-, -ij-) 1526 osv. svike- (-u-, -w-, -ij-) 1533—1885. -lig (-ligh) 1526 (: swikligha, adv.) osv. -ligit, n. 1734—1773)
Etymologi
[fsv. svikliker, sveklig, sviklika, adv., svikliken, adv. m. m.; jfr fd. swigeligh, swigheligh, swigligh (d. svigelig), fvn. svikligr; till SVEK o. SVIKA, v. — Jfr BESVIKLIG, OSVIKLIG]
a) om person: benägen för att bedraga, svekfull l. bedräglig (se d. o. 1) l. ohederlig l. oärlig o. d.; numera bl. ngn gg i vitter stil, i fråga om trolöshet mellan könen. Een swickligh menniskia skal ingen löcko haffua med thet hon vppå slåår. LPetri SalOrdspr. 12: 27 (1561). Ve den svikelig är, och tiond icke betalar. Nicander Minn. 49 (1769). Din trolöshet, du svekliga, / förstår jag alltför väl! Lindqvist RysslSång 1: 272 (1904).
b) om ngt sakligt: kännetecknad av medveten l. avsiktlig vilja att bedraga, kännetecknad av svek l. bedrägeri, svekfull l. bedräglig (se d. o. 1) l. oärlig l. ohederlig; lömsk l. listig; äv. ss. adv.: på ett svikligt sätt, svekfullt. The scrifftlärde söchte effter hwrw the kunde swikligha få fatt på (Jesus). Mark. 14: 1 (NT 1526; NT 1981: gripa honom med list). Medh sin falska tungo, och svijkeliga uthvärtes åthefvor. LPetri Kr. 78 (1559). Thetta (var) nogh stoort, at Ryssen för sin medfödde swijklige art och natur skul, näpligen blifwer widh något affskedh, vthan så snart han kommer til sine fiedrar, skulle han lättteligen göra sigh een orsaak emoot Swerige. Widekindi KrijgH 751 (1671). Efter sin återkomst blef .. (kung Sölve) af de Swenska på något swikeligt sätt af daga tagen. Lagerbring 1Hist. 1: 115 (1769). När de sågo sig ej kunna vinna honom i ärlig strid, togo de det råd, som de ofta brukat med god lycka, att bringa honom svikeligen om lifvet. Afzelius Sag. 5: 215 (1843). De synder, som härflyta af ondska, äro våldsdåd och svekliga gärningar. Vising Dante 133 (1896). Wester Leskov Förtroll. 175 (1929; om sinne). Häradsrätten .. fastslår att bankdirektören lämnat sina uppgifter i god tro och därför inte kan anses ha förfarit svikligt. DN(A) 18 ⁄ 12 1963, s. 16. — särsk.
α) i sht jur. i fråga om sådan oärlighet l. ohederlighet varigm ngn avsiktligt vilseledes i avsikt att vinna fördel l. i vinningssyfte l. varigm ngns ekonomiska rättigheter trädes för när (o. som gör handlingen brottslig l. åtalbar); äv. ss. adv.: med svek l. bedrägeri, bedrägligen. Suijkeligh tiend ohörsamhet och annor waanhedher. Murenius AV 98 (1644). Then Gäldenär, som .. öfwertygas om swikeligit förhållande emot sine Borgenärer, warde ansedd för bedragare. StadgAftrFörmMål 26 ⁄ 8 1773, s. 5. Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifware, eller i annan sådan swiklig afsigt; dömes till straffarbete. Straffl. 1864, 19: 5. Syrjanerna begagna .. ej vidare (brännvinet) som medel till sviklig handel, själfva samojederna äro icke längre blinda för dess faror. Hemberg Kola 168 (1902). Vore inte detta rent av ett svikligt förfarande? Hultkrantz Husar 208 (1949). Han anklagades för att sammanskriva oriktiga, möjligen svikliga räkenskaper — de äro i varje fall påfallande lättvindigt förda. Lindroth Gruvbrytn. 1: 67 (1955).
β) (†) om arbete (se d. o. 11): icke riktigt utfört, bristfälligt l. felaktigt utfört; äv. ss. adv. Faten (är) swickeligen och ille giorde, ther igenom Jernet blifwer förachtet och wanwyrdet hos the fremmende. Bergv. 1: 37 (1604). Om inhuggningen å båda sidor (på en trävägg), är något nära lika .. då står dett i sitt rätta skick; men om någon, stock är annorlunda, då är arbetet swikeligt. König Mec. 92 (1752). Swikligit arbete gör en lat arbetare fattig. Nicander SalOrdspr. 21 (1760).
2) (†) motsv. SVIKA, v. I 3, II 3, ss. adv.: pliktförgätet, på ett pliktförgätande sätt. Alle de andre ährlige karler dem han .. suijkeligen förlatit hafuer. SvFlH 1: 379 (1628); jfr FÖRLÅTA 2. (Den andlige läraren) går efter .. (det förtappade fåret) i öknen, han letar och söker til des han finner det förlorade .. Således gör han Herrans werk icke försumliga eller swikliga. Rydén Pontoppidan 96 (1766).
3) motsv. SVIKA, v. I 4, II 2 b, 5: som lätt sviker l. kan svika ens förväntningar l. hopp o. d., som kan slå fel l. mankera; bedräglig (se d. o. 2) l. missledande l. illusorisk l. förrädisk o. d.; osäker l. oviss. Kornhandelen ähr en den svikeligaste handelen som drifvas kan. AOxenstierna 6: 332 (1631). Wet man icke, om deras Lära är stort att bygga på, såsom den der föga Grundfästen har at stödia sig wid, utan endast empirie, eller swikeliga skiäl. VetAH 1: 6 (1741). Hoppet svikligit är, och tidt den sjuka bedrager. Nicander GSann. 95 (1767). Hvilken sveklig frid hade icke under .. (nunnekläderna) omhöljt hennes sinne i töcken, medan världen rundt omkring fortlefde i sin ondska. Heidenstam Folkung. 2: 226 (1907). De blånande böljornas svekliga svall. Lindqvist RysslSång II. 2: 45 (1934). O löftens löfte, / så stort och svikligt. Boye Dödssynd. 21 (1941). Oberörda av krigets fasor levde de här i klostrets svekliga frid. Östergren (1951).
Avledn.: SVIKLIGHET, äv. SVEKLIGHET, r. l. f. [fsv. sviklikhet] om egenskapen l. förhållandet att vara sviklig; särsk.
2) till 3: benägenhet att fallera l. mankera l. klicka l. ta l. slå fel; bedräglighet (se d. o. 2); osäkerhet (se d. o. 7); oförutsägbarhet. Med sann och djup insigt af det menskliga förståndets vanliga sviklighet. LBÄ 2—3: 95 (1797). Min egen handläggning vid statistiska sifferuppställningar .. förvissade mig om alla sådanas sviklighet. Järta 2: 310 (1824). Den poetiska svikligheten blir manér. GbgP 17 ⁄ 4 1985, s. 4.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content