publicerad: 1927
FÖRLÅTA förlå4ta l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förlå´ta Weste; förlå`ta Dalin), v. -er, -lät, -läto, -låtit, -låten; se för övr. LÅTA, lämna o. d. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING (†, OPetri Tb. 153 (1527), Fasciculus (1677, 1690)); -ARE (tillf., Linc. (1640), Ps. 1819, 64: 5).
Etymologi
[fsv. forlata (i alla nedan anf. bet.), liksom d. forlade av mnt. vorlaten, motsv. t. verlassen; jfr FÖR- II B o. LÅTA, lämna o. d.]
1) (numera bl. ngn gg arkaiserande, särsk. i poesi o. högre stil) gå l. draga l. begiva sig o. d. bort från, övergiva, lämna (ett ställe o. d., en person); äv. oeg. o. bildl.: övergiva, lämna. The förläto thens Högstas Lagh. Syr. 49: 4 (Bib. 1541; Apokr. 1921: övergåvo). Påven hadhe rådt Kongen i Frankrijke att vele förlåthe förbunded medh de Protesterande. AOxenstierna 1: 559 (1635). Månge Lappar .. hafwa förlåtit Eders Kongl. Maij:ttz landh, och satt sigh neder i Nårige. HSH 31: 317 (1670). Minnet förlåter mig efterhand. CCGjörwell (1767) i 2Saml. 2: 58. Med hastadt lopp och dunkelt sken / Oss solen snart förlåter. Ps. 1819, 404: 1. Knappt ett år har förgått, se'n min hustru, den goda, förlät mig (dvs. dog från mig). Runeberg 1: 12 (1832). Sista gästen, som mitt tjäll / re'n längese'n förlät. Karlfeldt FridVis. 11 (1898). Dens. FlBell. 66 (1918).
2) (numera bl. ngn gg arkaiserande i högre, särsk. religiös stil) övergiva (ngn), lämna (ngn) åt sitt öde, lämna (ngn) i sticket, vända (ngn) ryggen, undandraga (ngn) sin hjälp o. d. (när den som bäst behövdes); äv. i p. pf. med adjektivisk bet.: som står ensam (i världen) utan stöd l. hjälp, huld l. skydd, som icke har ngn att lita till, hjälplös. The woro förlåtne och förskingradhe, som the fåår som ingen heerdhan hadhe. Mat. 9: 36 (NT 1526). Godz gör monga wener, men then fattighe warder aff sinom wenom förlåten. Ordspr. 19: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: övergiven). H: K: M: .. war på then tijdh een förlaten och ensligh person, fadher och modherlöss. GR 18: 281 (1547). Gudh förlåter intet dhe sine. Grubb 280 (1665). För Gudz skull låt oss intet förlåta vår Konung, som ligger siuk på båhr och kan intet hielpa sig sielf. CPiper (1709) i HH XXI. 1: 2. Molnets broder, den förlåtne tiggarn, / Som stod upp och blef vårt hemlands räddning. Runeberg 2: 28 (1835). CVAStrandberg 3: 91 (1868).
3) (†) lämna (ngt l. ngn) kvar l. efter sig; skiljas vid (ngt); uppgiva, låta (ngt) fara; äv.: lämna från sig l. göra sig av med (ngt). Syntis .. ingelunda radeligit at vj thet kriigxfolk skulle förlate vthan .. at vj thet krigxfolk j landit motte beholle. GR 2: 30 (1525). Dhe hafva måst förlåtha alla stycken och ammunition. OxBr. 8: 376 (1642). Sweriges Konung och Herre .. måtte (vid Lützen) .. sitt Lijff förlåta. Rudbeckius JMatthiæ F 1 b (1670). Stoor rikedom kan osz eij båta ..; / Wij måste thet alt förlåta, / När döden han sänder osz bodh. Ps. 1695, 213: 2. — med predikativ l. adverbiell bestämning: lämna. Petreius Beskr. 2: 95 (1614). Hertigh Fredrijk aff Lignitz .. förlät inga Arfwingar effter sigh. Schroderus Os. III. 2: 349 (1635). Förlåtandes Stadzporten öpen, gaff (han) sigh på flychten. Widekindi KrijgH 102 (1671).
4) (†) upphöra med (ngt); avstå från; lägga bort (ovana o. d.). Om the ecke theris tilltasning in paa oss förlaata, wele wij taa straffa them. GR 2: 130 (1525). En gammal Wane är ond at förlåta. Preutz Kempis 51 (1675). Nordenflycht QT 1746—47, s. 99. Elfvorna förläto / Sin dans i grönklädd sal. Qvanten Dikt. 30 (1859, 1880).
5) (†) underlåta, uraktlåta, försumma (ngt, att göra ngt). Man moste thetta göra, och doch thet andra icke förlata. Luk. 11: 42 (NT 1526; Bib. 1541: låta, Bib. 1917: underlåta). Wele wij at tu icke förlather haffwa öghatt vppaa brädeth med them. GR 6: 318 (1529). PolitVis. 21 (1646). Schenberg (1739).
6) (†) efterskänka (skuld, straff o. d.); äv. i förb. förlåta ngn för ngt, fritaga ngn från krav l. anspråk l. ansvar o. d. Anders forlät Hans Bökman for alt eptertall epter samme her Eric. OPetri Tb. 140 (1527). Påfwen .. kan (icke) förlåta någon Plicht, vndantaghandes then han .. igenom sin eghen eller then Påfweske laghsens Dom hafwer pålagt. Schroderus Os. III. 1: 29 (1635).
7) (låta sig blidkas o.) efterskänka straffet (för synd, brott, förseelse o. d.), icke (längre) tillräkna (ngn ngt) utan låta allt vara godt igen, tillgiva; med personobj. (urspr. i dativ) o. sakobj. l. bl. ettdera; äv. (föga br. utom i Finl.) i uttr. förlåta ngn för ngt; förr äv. i förb. förlåta ngn att vara ngt; äv. i p. pr. med adjektivisk bet.: som har lätt för l. är benägen att förlåta, försonlig. GR 1: 33 (1521). Om j förlåthen menniskiomen theres brott, så förlåter och idhar himmelske fadher idher. Mat. 6: 14 (NT 1526). Mijn misgerning är större än at hon må migh förlåten warda. 1Mos. 4: 13 (Bib. 1541). Det är snart förlåtit, som intet är brutit. ConsAcAboP 2: 462 (1663). At fela är menskligt: at förlåta är Gudomligt. Sahlstedt CritSaml. 77 (1759); jfr FELA, v.1 12. En mor skall vara svag, hon allt förlåtas bör. Lidner 1: 40 (1781). Förlåt mig för det! Almqvist DrJ 251 (1834). Du måste förlåta honom. Rydberg Ath. 399 (1859, 1866; uppl. 1876: tillgifva). Man förlät honom (dvs. G. III) att vara konung, då man hört, att han var det så med besked. Böttiger i SAH 52: 89 (1876); jfr c. Gud allena är den, som förlåter synder. Kat. 1878, nr 246. Ett förlåtande sinne. PT 1910, nr 209 A, s. 3. — särsk.
a) i uttr. Gud förlåte ngn ngt, ss. uttr. för starkt ogillande o. d. (av ngt som man själv knappast kan förlåta). Gudth forlaathe them ther saa mongha gloser giöra paa en annars liffwerne. GR 3: 101 (1526). Därs. 17: 617 (1545).
b) (vard.) i uttr. Gud förlåte mig l. (mig) mina synder o. d. (förr äv. förlåt mig mina synder!), vanl. parentetiskt, urskuldande för att man fäller ett skarpt omdöme l. uttalar en ”kättersk” mening o. d.; äv. i starkt förbleknad anv. ss. bedyrande l. uttr. för överraskning l. häpnad: så sant jag lever, sannerligen. Ja, förlåt mej mina synner! nu står jag å påminner mej, ja hörde i min barndom två Herrar kuntra med hvarannan. Stagnell JHjernlös 34 (1756). Ty — Gud förlåte mig — jag tror / .. At ingen säkrare kan skatta / Hvad pris et prisvärdt stycke bär, / Än den som sjelf har haft besvär / Och skicklighet at det författa. Kellgren 2: 74 (1781). Hedin talar väl om din hälsa, och jag tror, Gud förlåte mig, till och med om dig sjelf. Leopold (1799) i 2Saml. 9: 47. ”Nå, Gud förlåte mig”, utbrast mr Pickwick — ”der springer äfven den andra hästen sin väg!” Backman Dickens Pickw. 1: 76 (1871; eng. Bless my soul).
c) (vard.) med försvagad bet.: ursäkta, icke taga illa upp, icke taga anstöt av, överse med (ngt); särsk. i imper. förlåt (mig), förr äv. förlåten, förlåter (mig), ss. ursäktande inledning till en fråga, ett inpass, en invändning o. d. Förlåter mig, I beteckie eder saak med juristiske smyckin; the gälla inthet hooss folk, som förstået. RP 8: 122 (1640). Förlåt, at jag säger Du, men det är så mitt språk. Björn Besynn. 42 (1792). Nyblad. Men det är inte mitt fel. Vindig. Jo förlåt, det är farbrors fel. De Geer Lillie 17 (1880). Förlåt jag frågar, men har herr Maurice varit synlig här? Strindberg HögreR 246 (1899). Det må förlåtas folkloristen, om han har en särskild liten svaghet för (det ärevördiga). Nilsson FestdVard. 37 (1925).
8) (†) överlämna (ngn l. ngt åt ngn l. ngt); anförtro (ngn l. ngt åt ngn); äv. refl. Forlatandis oss och wart rijke til gud och en christelig sak. GR 8: 83 (1532); jfr 9. Han .. (dog) och förlät sin Son Johanni Regimentet. Schroderus Os. 2: 608 (1635). Ren ligger den hulda på segrarens arm, / Med lågande kinder och gungande barm, / Åt älskarens famntag sig roligt förlåter. Stagnelius (SVS) 1: 163 (c. 1815). Johansson HomIl. 5: 397 (1846).
9) (numera bl. ngn gg arkaiserande) refl. (jfr dock a, b), med prep. på (förr äv. in på, till, intill): förlita sig på, lita på, sätta sin lit till, förtrösta på, trygga sig vid (ngn l. ngt); äv.: lita på l. vara förvissad om (att ngt skall ske l. inträffa). Om thenne iij (dvs. tre) rikisins rad haffde eens varit, oc sik förlatit huart til thet anned. GR 1: 51 (1523). (Gud) hafwer loffwat them got som förlata sich in til honom. OPetri MenFall K 3 a (1526). Thet är gott at förtrösta på Herran, och icke förlåta sigh på menniskior. Psalt. 118: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: förlita sig på). Hvar tu her um thin flijtt icke förevender .., dhå må tu förlåte tigh till, att vij hollet tig inthet tilgodhe. GR 24: 189 (1554). Jagh migh ther på förlåter, / At tu (Gud) äst nådelig. Ps. 1695, 33: 4. Jag kunnat blott til dig och Himlen mig förlåta. Adlerbeth Skald. 1: 216 (1797). Den som sig på Gud förlåter, / Hans gång är trygg i lust och nöd. Runeberg 4: 21 (1857). — särsk.
a) (†) i p. pr. med gerundivisk bet.: som man kan lita på, att lita på. Thenne almoge .. är .. föge förlatendes opå. GR 14: 356 (1542).
b) (†) utan refl. pron.: lita (på ngn l. ngt). Wäll loffwe the gott, Män hwad the ther aff holle, ther på haffwer man icke myckit att förlathe. GR 15: 120 (1543). OxBr. 3: 105 (1626).
c) (†) övergående i bet.: med förtroende l. tillförsikt vänta (ngt av ngn). Atuj fult och fast kunde forlatha oss tiil them alt gott. GR 8: 351 (1533). Tegel G1 1: 148 (1622).
10) (†) refl., med prep. på: tilltro sig, drista, våga sig på (att göra ngt). Kunne vij inthet förlathe oss opå att löpe udi någen stoor sijö medt våre gamble galeijdher. GR 23: 79 (1552).
FÖRLÅTELSE, r. l. f. (-else (-ellse, -elsse) 1541 osv. -ilse 1526—1561) [fsv. forlatilse] särsk.
2) till 7: tillgift (för synd, brott, förseelse o. d.); ofta med prep. för l. (nästan bl. i uttr. syndernas förlåtelse) objektiv gen. Bedja om, få, erhålla förlåtelse (för ngt). OPetri MenFall O 4 a (1526). Tu Herre haffuer tilsagdt boot och bätring til syndernas förlåtelse. Man. 7 (Bib. 1541). De knäföllo och budo om förlåtelse. Dalin Arg. 1: 241 (1733, 1754). Atterbom Siare 4: 113 (1847). jfr SYNDA-FÖRLÅTELSE. särsk.
a) (†) amnesti, tillgift för politiskt brott, benådning. Cæsar utgaf en almän förlåtelse. Dalin Montesquieu 91 (1755).
b) (i sht i talspr.) motsv. 7 c. K(äre) Her Canseller, jag beder om förlåtellse, at jagh så hastigt skrifuer. OxBr. 11: 39 (1622). Ber tusen gånger om förlåtelse, men göromål ha hindrat mig från att tala förut med er. Nyblom Hum. 98 (1874). [jfr d. om forladelse] (föga br.) med utelämnat verb. Om förlåtelse, min Herre; jag vet icke om jag går rätt. Envallsson Procent. 69 (1786).
3) (†) till 9: förlitande, förtröstan (på ngn l. ngt). Troon är en wiss förlatilse på thet som hoppande är. Ebr. 11: 1 (NT 1526; Bib. 1917: en fast tillförsikt om det som man hoppas). Paa samma Contracktz betröstningh och forlatilse Skickade wij var elskelige sisthers fogthe .. in j hallandh. GR 4: 49 (1527). VDAkt. 1701, nr 275. —
FÖRLÅTENHET, r. l. f. (†)
1) till 2: övergivenhet, ensamhet (utan stöd l. hjälp, huld l. skydd). Linc. (1640; under viduitas). Uhti min fattigdom och förlåtenhet. VDAkt. 1715, nr 95.
2) till 7: benägenhet l. villighet att förlåta. At .. gifva efterdömen af ädelmod, foglighet och förlåtenhet. KungörFörrädStämpl. 1794, s. 5. VexiöBl. 1819, nr 21, s. 3. —
FÖRLÅTLIG, adj.; adv. -t (numera bl. i förb. förlåtligt nog, äv. mycket förlåtligt), -en (†, Tegel G1 2: 51 (1622), Almqvist PrSt. 25 (1840)). (-låtel- (-låttel-) c. 1585—1807. -låtl- 1773 osv. sg. n. -ligit 1766) [fsv. forlatliker]
1) till 7: som kan förlåtas l. tillgivas. Linc. Mm 5 b (1640). Fel förlåtligit är; men brott bör lagliga straffas. Nicander GSann. 36 (1766). Han fann Djurgården, men .. var fanns det lekande snille, som hade gjort själva ruset förlåtligt? Lagerlöf Top. 233 (1920). särsk.
a) teol. (särsk. inom katolska kyrkan) i uttr. förlåtlig synd. Schroderus Os. III. 1: 34 (1635). ”Dödssynder” (definieras) som frivilliga överträdelser i en viktig sak och ”förlåtliga” synder som obetydligare eller ej fullt uppsåtliga överträdelser. Fehrman OrientK 86 (1920).
b) med försvagad bet.: ursäktlig; ofta övergående i bet.: lättförklarlig, förståelig, naturlig nog. Dalin Arg. 2: 111 (1754). Gossen, som mycket förlåteligt, af sådan medfart försattes i häpenhet, gjorde .. ett försök at rymma. Ödmann MPark 123 (1800). Om det .. jäste i det unga blodet, så var detta naturligt och förlåtligt. Nyblom i 3SAH 5: 46 (1890).
2) (†) till 7; om person: som (gärna) förlåter, förlåtande. Emot sine owänner war han förlåtelig. Dryselius Monarchsp. 173 (1691).
3) (†) till 9: som man kan lita l. förtrösta på l. trygga sig vid, tillförlitlig. Konung Göstaff .. förnam att han hoss them (dvs. lybeckarna) ingen förlåttelig wenskap hade sig thill att förmoda. Brahe Kr. 59 (c. 1585). En viss och förlåtheligh fredh. AOxenstierna 2: 124 (1612). VDAkt. 1679, nr 132.
Avledn.: förlåtlighet, r. l. f. —
FÖRLÅTSAMHET, r. l. f. (†) till 7: egenskap(en) att vara förlåtande, att gärna förlåta förseelser, förolämpningar o. d. Vänskapens, trohetens, tacksamhetens, förlåtsamhetens, ädelmodets .. sublima uppoffringar. Leopold 4: 128 (c. 1820). Ljungquist Pred. 5 (1820; i SvLitTidn. 1821, s. 643, klandrat ss. ”mindre språkriktigt bildadt”).
Spoiler title
Spoiler content