SYLLABUS syl4abus, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel; pl. syllabi syl4abi.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. syllabus; av nylat. syllabus, sannol. av en felläsning av gr. σίλλαβος, pergamentremsa med titel anbringad på bok, av ovisst ursprung (i ä. tid uppfattat ss. samhörigt med συλλαβή, stavelse (se SYLLAB))]
kyrkohist. skriftlig översikt, förteckning; särsk. om en till den påvliga encyklikan av den 8 dec. 1864 fogad förteckning över samtidens förmenta irrläror. Dalin (1871). (Den engelske historikern, lord) Acton .. ogillade avgjort påvens syllabus 1864. 3NF 1: 114 (1923). I en syllabus hade Pius IX 1864 fördömt tidens villfarelser både av religiös, politisk och vetenskaplig natur. Almquist VärldH 8: 473 (1938). Broomé Kat. 257 (1975).
Avledn.: SYLLABISTISK1040, adj. (numera föga br.) i förb. syllabistiskt Eden, om ett Eden, där en syllabus bestämmer vilka åsikter som skall betraktas som irrläror. Rydberg RomD 135 (1877).
