SYLLOGISM sylogis4m l. -ωg- (syllåji’ssm Dalin 1854), r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes den lat. formen syllogismus: Til .. (föregående) Argumentz ytermera stadhfästelse kan .. thenne Syllogismus och slutande Mening, foghligha bliffua införd: (osv.). Phrygius HimLif. 42(1615). Rydén Pontoppidan 485(1766).
Etymologi
[jfr t. syllogismus, eng. syllogism, fr. syllogisme, lat. syllogismus; av gr. συλλογισμός, kalkyl, sammanräkning, slutledning, till συλλογίζεσϑαι, räkna samman, dra slutsatser, till σύν, samman (se SYN-), o. λογίζεσϑαι, räkna ut, dra slutsats, till λόγος, ord, förstånd, förhållande m. m. (se -LOG). — Jfr PROSYLLOGISM, SYLLOGISTICERA, SYLLOGISTIK, SYLLOGISTISK]
log. slutledning (se d. o.); särsk.: medelbar kategorisk slutledning (efter Aristoteles’ regelsystem), där slutsatsen härleds ur två premisser (översats o. undersats) med var sitt begrepp samt ett gemensamt begrepp som inte förekommer i slutsatsen; i sht förr äv. allmännare: logisk spetsfundighet. Syllogismer, eller snärjande ordasätt. Lundberg Paulson Erasmus 167(1728). Om Syllogismen haltar, är det prämiszens fel, och den — är ej min. Polyfem I. 30—31: 7(1810). (Professorernas) tal gick fram som syllogismer, efter formler. Strindberg TjqvS 2: 76(1886). En syllogism är en logisk slutledning av formen: ”Om alla greker är människor och alla atenare är greker, så är alla atenare människor.” Gerholm NatFilFys. 21(1971). ADBDig 10(1992).
