SYLLEPSIS sylep4sis, r. l. f. Anm. I ä. tid förekommer ordet med lat.-gr. böjning. Brandt Math. 125(1718: Syllepsin, ack. sg.).
Etymologi
[jfr t. o. eng. syllepsis, fr. syllepse; av gr. συλληψις, sammantagande, förening, av prefixet σύν-, samman (se SYN-) o. ληψίς, tagande, till λαμβάνω, taga (se SYLLAB)]
språkv. sammandragning av två stavelser till en; äv. om förhållandet att ett ord l. en ändelse syntaktiskt hänför sig till två l. flera ord i samma sats, trots att det i fråga om böjning endast överensstämmer med ett av dem; äv. om retorisk användning av ett ord i på samma gång egentlig o. figurlig betydelse. Syllepsis, (dvs.) sammanfattning af olika Genus, Numerus eller Person under ett. Svedbom SvSpr. 161(1824). Syllépsis .. (dvs.) grammatikalisk och rhetorisk figur, då ett ord användes på en gång i egentlig och figurlig mening. Ekbohrn(1868). 2NF(1918; äv. om stavelsers sammandragning).
