SYNERGISM syn1ærgis4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekom den t. o. nylat. formen synergismus. Dalin(1871).
Etymologi
[jfr t. synergismus, eng. synergism, nylat. synergismus, bildning till gr. συνεργός (l. συνεργεῖν, samarbeta). — Jfr SYNERGI, SYNERGIST, SYNERGISTISK]
1) om samverkan mellan två l. flera faktorer som påverkar en process så att den sammanlagda verkan av faktorerna blir större än summan av verkningarna av faktorerna var för sig; särsk. teol. om åskådning som hävdar att människans fria vilja kan samverka med Guds nåd vid människans frälsning; motsatt: predestinationslära. Jag är för god Lutheran för att .. räkna på någon Synergism å min sida. Tegnér Brev 8: 188(1837). Strigelius m. fl. Melanchtons lärjungar .. antogo den .. menskliga wiljans fria medwerkan med Guds nåd wid menniskans omwändelse. Kyrkan förkastade denna synergism. Anjou Kyrkoh. 64(1842). Radler KristIdéh. 36(1988).
2) (i fackspr., i sht biol. o. med.) synergi. 2NF(1918). Adrenalinet från binjurar stegrar den lokalt smärtstillande effekten av kokain o. d. En sådan samverkan har benämnts synergism. Santesson Läkem. 82(1924). Synergism innebär att harmlösa substanser tillsammans kan få en förödande effekt. SvD 15 ⁄ 5 1970, Bil. s. 1.SvGeogrÅb. 1983, s. 112.—
Ssg (till 2; i sht med.): SYNERGISM-EFFEKT. synergieffekt. SvD 15 ⁄ 5 1970, Bil. s. 28. —
