TAIJIQUAN taj1tɟitɟuän4 l. med mer l. mindre genuint kinesiskt uttal l. TAI CHI l. TAIJI taj1 tɟi4, sbst. oböjl.
Ordformer
(tai chi 1989 osv. taiji 1989 osv. taijiquan 1995 osv. taijuquan 1985)
Etymologi
[av kines. taiji, den stora polen o. quan, knytnäve; formerna tai chi o. taiji är elliptiska]
i kinesisk daoistisk tradition, ss. namn på metod för närstrid; äv. (o. numera företrädesvis) ss. beteckning för ett slags därur utvecklad meditativ o. rytmisk gymnastik med kontrollerad andning. Den mest förädlade formen (för fysisk träning o. hälsovård) är väl skuggboxningen eller taijuquan, som ”bara” har 300 års historia. En mästare kan göra de olika rörelserna långsamt, steglöst utan pauser, ljudlöst utan ansträngning och med inre och yttre balans. DN 29 ⁄ 4 1985, s. 27. Varje morgon utför miljontals kineser taiji på gator, torg och i parker. SvD 6 ⁄ 9 1989, s. 5. Tai chi tillhör de krigskonster som ursprungligen växte fram i tempel i Kina, där munkarna satt och mediterade och blev orkeslösa på grund av brist på kroppslig träning. Gamla hälsorörelser blandades med rörelser ur kampsporterna, och så uppstod Tai chi. DN 18 ⁄ 10 1989, s. 46. Tai chi. Den kinesiska folkgymnastiken. Lin TaiChi(1989; titel). NE(1995).
SAOB
