[jfr fr. tarder; av lat. tardare, dröja, fördröja, till tardus, långsam, av ovisst ursprung. — Jfr RETARDERA, TARDIV]
(†)
1) intr., med saksubj.: dröja, dra ut på tiden; äv. med personsubj.: vänta, dra ut på tiden (med ngt); äv. i opers. pass. (Hovjunkaren önskar) vara excuseret hoos E. Kongl. M:tt, dett hans reesa något hafver tarderet. AOxenstierna 6: 1(1631). Skall tarderas der med, så moste Erich försäkra oss att likvist vela skaffa penninger. RP 3: 202(1633). Han will intet lengre tardera medh sin betalningh. HalmstDomb. 2: 81(1684).
2) tr.: fördröja l. försena l. sinka (ngn l. ngt). Jag .. befinner, att dett vill något tardere min reesa. AOxenstierna 7: 5(1632). Resolverades att skall skriffvas till Landzhöffdingerne .. att dee intet tardera posterne, som föra Storfurstens breff under vägen. RP 5: 383(1635). Man hootar .. att man will reesa bort om wärcket blifwer tarderat. RARP 6: 94(1657). Ekbohrn(1904). — särsk. åstadkomma en fördröjning l. eftersläpning av (ngt); anträffat bl. i p. pf., i fråga om hästdressyr, om steg: retarderad (se RETARDERA 3 b). Det hoppande och i luften tarderade steg, som karakteriserar allyren. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 116(1836).
SAOB
