TILLBEDJAN til3~be2djan, r. l. f.; i best. anv. utan slutart.
motsv. TILLBEDJA 2, om handlingen att tillbedja, (djup l. innerlig l. underdånig) dyrkan (se d. o. II 1) l. åkallan; jfr TILLBEDJELSE. Lind (1749). Tridentinska mötets bestämmelser angående bildfrågan göra .. skilnad emellan tillbedjan, hvilken uteslutande tillkommer Gud, och dyrkan, hvilken såsom en högre grad af aktning bör visas de i bild framställda helgonen. NF 2: 513 (1877). Jag såg .. (dem) nedfalla i tillbedjan framför Buddhas fötter. Jernström Varé LeDipl. 291 (1939). — jfr RELIK-TILLBEDJAN. — särsk. (numera företrädesvis ngt skämts. l. arkaiserande) motsv. TILLBEDJA 2 slutet: ((överdrivet) djup l. innerlig l. underdånig) beundran, avgudande. När i stilla tillbedjan vi lade / Ner för .. (sanningens) fötter det bästa vi hade, / Lifvets sträfvan och själens håg. Stenbäck Dikt. 43 (1840). De stannade och grepo hastigt varandras händer. Det låg en svärmisk tillbedjan i deras blickar. Krusenstjerna Pahlen 2: 217 (1930). Han ville inte falla ner i tillbedjan för genierna. Wigforss Minn. 1: 315 (1950). jfr SJÄLV-TILLBEDJAN.
Ssgr: TILLBEDJANS-VÄRD. som förtjänar att tillbedjas. Lind 1: 125 (1749). (Han) saknar den mystiska glöd, som behövs för att hans platonske Gud skall bli en älskad, tillbedjansvärd himmelsk fader. HågkLivsintr. 22: 262 (1941). särsk. (numera företrädesvis ngt skämts. l. arkaiserande) till slutet. En Dyr, Huld och Tilbedjans-Wärd Mor. DA 1771, nr 67, s. 1. Det som gjorde henne tillbedjansvärd för mig nästan lika mycket som hennes skönhet, var hennes likgiltighet. Hultenberg France LPierre 219 (1920). —
