publicerad: 2004
TILLBEDJA til3~be2dja, l. (o. utom i högre stil numera i sht) TILLBE til3~be2, v. -beder resp. -ber, -bad, -bett, -bedd (se f. ö. BEDJA). vbalsbst. -BEDJAN (se d. o.), -BEDJANDE, -BEDJELSE (se avledn.), -BEDNING (†, Tegel E14 30 (1612), Lindfors (1824)); -BEDJARE (se avledn.), -BEDJARINNA (se avledn.), -BEDJERSKA (se avledn.). (förr äv. skrivet ss. två ord)
Etymologi
[fsv. tilbidhia, tillbedja, ombedja, anmoda; motsv. fd., d. tilbede, nor. tilbe(de), fvn. tilbiðja; ssg av TILL o. BEDJA]
1) (†) [jfr mlt. tōbeden] rikta en bön l. begäran l. anmodan till (ngn (l. ngt)); (ödmjukt l. vänligt l. hövligt) be (ngn) om (ngt), ombedja; möjl. äv. närmande sig l. övergående i bet.: be (ngn) komma tillstädes, tillkalla. VgFmT II. 2–3: 89 (1528). När .. heffdebythet giordis, tåå var jack (dvs. lagmannen) ther offuer een tilbidin ock tilkallatt. BtFinlH 3: 89 (1538). (Att) hann war till bedenn och legdir att hemptta nokra lest(er) sallth. TbLödöse 199 (1590). (Luther lärde) at Helghonen icke skulle tilbidias om hielp. Schroderus Os. III. 1: 27 (1635). Såsom tillbedne och fullmechtige Compromissarier i den twistige saak emillan (osv.). HH 29: 597 (1647). Unga hustruns Moderbroder .. tilbadz öfwertala sin Syster, Modren til denne unga hustrun, at föllia henne hem till sin man. VDAkt. 1736, nr 482. Hon dödad af min hand, vid mina fötter bleknat. / .. Jag, som all afsky värd, Naturens hämd tilber. Bellman (BellmS) 19: 245 (1793).
2) [jfr lat. adorare] med avs. på Gud l. högre (l. ss. mer l. mindre gudomligt l. heligt betraktat) väsen (person l. djur l. sak) l. avgud: (med (underdåniga) åtbörder l. åthävor l. gm offer) vända sig i bön l. betyga sin vördnad; be till, åkalla; äv. (o. numera bl.) allmännare: dyrka (se DYRKA, v.1 II 1); äv. abs., särsk. (i bibeln l. bibelpåverkat spr.) med prep. inför, förr äv. för. Wåre fädher haffua tilbidit på thetta bärgit, och j seyen ath j Hierusale(m) är thz rwmet ther man tilbidhia skal. Joh. 4: 20 (NT 1526). (Att alla) mågha vmwenda sich til herran, och for honom tilbidie alla hedningas släcter. Psalt. 22: 28 (öv. 1536; Bib. 1999: inför). Ziba sadhe medh tilbidiandhe, Lät migh finna nådh för tigh min herre Konung. 2Sam. 16: 4 (Bib. 1541). Hwem skal man tilbidia? Ingen annan än then sanne och Aldrahögste Gud i Himmelen, hwar med utslutes alla Helgons, Englars och Iungfrw Mariae tilbidiande. Swebilius Cat. 2: 60 (1689). Hwad nytt är, förachta the och the gamles skriffter tilbedia the med förundran. Nehrman InlJurCiv. 19 (1729). Alla de millioner Verldar, som i höjderna simma, och med en tillbedjande tystnad afbida sin Evige Skapares löften om Glädje och Sällhet. Lidner (SVS) 2: 206 (1784). I brons förekommo (på Kreta) statyetter av män och kvinnor i tillbedjande ställning med raka ben och den högra handen lyft mot pannan. Kjellberg GrekRomK 18 (1932). När .. ”Credo” avslutats och tillbedjandet av sakramentet pågår, öppnas kyrkans portar. Backman RelDans. 138 (1945). Mor och jag .. (gick) ner i dalen där vi tillbad en källa .. som var mycket helig. Lagerkvist Sibyll. 49 (1956). Psalt. 22: 28 (Bib. 1999: inför). — jfr BILD-TILLBEDJANDE. — särsk. (numera ofta ngt skämts. l. arkaiserande) i utvidgad l. bildl. anv., med avs. på person (med makt l. auktoritet o. d.) l. sak o. d.: ((överdrivet) underdånigt) dyrka l. hylla l. älska l. förhärliga; avguda, förguda, ha som ideal; äv. (i sht om ä. förh.): dyrka mer l. mindre ss. gud. Holof. 5 (c. 1580). Een .. diefwul, hwilken wil aff hwar man wara tilbidin, hafwer hwar och en högferdig .. vti sitt hierta. Muræus Arndt 2: 177 (1648). I England vördar man sin Konung med bibehållande af sin egen värdighet, i Frankrike tilbeder man honom och gör af sjelfva dess svagheter Gudomligheter. Lanærus Försök 81 (1788). Alldrig förmås jag kan att flärdens smyckade apa / Tillbe; för pärlor och guld, köpes jag alldrig till slaf. Stagnelius (SVS) 1: 202 (c. 1815). Ingenting är okunnigare än den s. k. folkviljan, som nu tillbedes. HågkLivsintr. 12: 253 (1931). Jag älskade min far men jag tillbad min mor. Horn LycklTid 79 (1943). Göran Kropp tillbad bergen och det hände att jag uppfattade hans tal om deras själ och allmakt som galenskap. Expressen 3 ⁄ 10 2002, s. 4. jfr SJÄLV-TILLBEDJANDE. särsk. i fråga om uppvaktning av person av motsatt kön (särsk. kvinna): (innerligt o. djupt) älska l. avguda (ngn); förr äv. i speciellare anv.: fria; äv. dels i p. pf. ss. attribut till feminint huvudord l. substantiverat i sådana uttr. som den l. hans l. sin tillbedda, dels (mera tillf.) allmännare, i fråga om beundran av kvinnor l. kvinnlighet, dels utan obj. Hans tillbedda är vacker som en dag. Visb. 1: 25 (1572). Om hans (dvs. E. XIV:s) Giptermål haffwen i väl hört .. Till Engeland och till Kassell stadh, / Vthi Luttringen han och tilbadh. Hund E14 457 (1605). Jag tror, at om ingen af Er tilbad och rosade henne, så skulle hon snart bringas på en annan wäg. Dalin Arg. 18 (1732, 1754). Jag sjunga vill om dig, tillbedna ljufva kön / Må ämnet för min sång mig båda sångens lön. Valerius 1: 12 (1806). (Han) hade .. förlorat sin tillbedda hustru. De Geer Minn. 1: 71 (1892). Man älskade .. inte på den tiden, man tillbad. Bergman Skyar 37 (1936). Han bar det omisskänneliga uttrycket hos en man, som nyss har fått veta av sin tillbedda vilket obeskrivligt nöt han är. Hammar Wodehouse Bravo 145 (1947).
3) (†) refl.: gm bön l. begäran o. d. (söka) tillägna sig (ngt); ngn gg sannol. äv. icke refl. HH XXXIII. 1: 273 (1563). Litanian, som är en gammal böön .. upräknar hwart och itt .. som man skal tillbidia, förebidia, ombidia och afbidia. KOF II. 2: 113 (c. 1655). Wi förtiene dagliga Gudz straff: och behöfwom dagliga afbedia, och intet tilbidia osz Gudz straff. Swedberg Cat. 18 (1709). Iag tillbeder mig M(a)x(im)e ven(erandi) Consistorii nådiga rättwisa och Christel(ig)a Emellankomande. VDAkt. 1731, nr 105. 3SAH LXXXIX. 2: 8 (1799).
TILLBEDJAN, se d. o. —
TILLBEDJARE, m. ⁄ ⁄ (ig.)
1) till 2: dyrkare (se d. o. 1). Joh. 4: 23 (NT 1526). Solen och vissa stiernor, samt vatnet, jorden, elden och åtskilliga kreatur hafva ock sina tilbedjare. Brelin Resa 46 (1758). Herren har tillbedjare, sanna tillbedjare. Bergfors Norr. 111 (1936). jfr beläte-, bild-, eld-, guds-tillbedjare.
2) (numera ofta ngt skämts. l. arkaiserande) till 2 slutet (slutet): dyrkare (se d. o. 2), (djup) beundrare; äv. om person (särsk. man) som uppvaktar ngn av det motsatta könet; äv. speciellare: friare. Han wil hafwa Trälar och Tilbediare, ty låter han giöra sig Guda Ähra. Ehrenadler Tel. 445 (1723). Det är intet utan, at det ju mycket roar och fägnar ett Fruentimber, när hon märcker, at hon har många tillbedjare. Modée Dår. 19 (1741). (G. III) war .. en tillbedjare af wetenskaper och konster. SKN 1841, s. 66. Det var en gång en prinsessa, som var ovanligt granntyckt och noga, när hon skulle välja bland sina tillbedjare. SvFolksag. 1: 90 (1939).
Ssg (till 1, 2): tillbedjar-skara. Trägudarna blängde hotfullt ut över sina allt glesare tillbedjarskaror och allt magrare offergåvor. Fridegård Offerrök 174 (1949). DN 5 ⁄ 12 2000, s. B2. —
TILLBEDJARINNA, f. (numera föga br.) särsk. till 2 slutet: kvinnlig tillbedjare; jfr tillbedjerska. Strindberg Brev 4: 355 (1884). Valentinos tiotusentals tillbedjarinnor över hela världen. SvD(B) 23 ⁄ 3 1924, Bil. s. 1. Östergren (1957). —
TILLBEDJELIG, adj. (-bid(h)eligh). (†) till 2: tillbedjansvärd. Skulle Christi lekamen icke wara tilbidheligh? OMartini Bew. B 2 a (1604). Carl IX Swar E 3 b (1606). —
TILLBEDJELSE, r. l. f. (-bedelse 1781–1845 (: sjelf-tillbedelse). -bedjelse (-dh-, -di-) 1604–1865. -bidjelse (-di-) 1562–1686) (numera föga br.) tillbedjan.
1) till 2. LPetri DialNattw. G 4 b (1562). The dödhe Helgons Åkallan och Tilbedjelse wore itt Affguderij. Schroderus Os. 2: 670 (1635). Strinnholm Hist. 4: 140 (1852).
2) till 2 slutet. Thorild (SVS) 6: 42 (1781). Det dyrbaraste goda på jorden är just andras ömhet och tillbedelser. Thorild (SVS) 1: 438 (1782). 2SAH 39: 23 (1865). jfr själv-tillbedjelse. —
TILLBEDJERSKA, f. (numera bl. tillf.) till 2 (slutet): kvinnlig tillbedjare; jfr tillbedjarinna. Lind 1: 126 (1749). Östergren (1957).
Spoiler title
Spoiler content