TINTA tin3ta2, v. -ade. vbalsbst. -NING.
Etymologi
[jfr d. tinte, eng. tint; ytterst till lat. tinctus, p. pf., till tingere (se TINGERA)]
förse l. belägga (ngt) med viss färg(ton), färga; tona; särsk. med avs. på scen i svart-vit film: i efterhand (partiellt) förse med viss färg(ton); i sht i p. pf. i adjektivisk anv. En s. k. tintad kopia, där de olika scenerna färglagts för att förhöja stämningen i bilderna. RöstRadioTV 1973, nr 34, s. 32. KvällsP 30 ⁄ 5 2002, s. 17.
SAOB
