TIPPA, sbst.2, r. l. f.; pl. -or; äv. TIPPE, n.?, äv. TIP, sbst.1, r. l. m. l. f.
Ordformer
(tip 1797. tippa 1685 (: söttippor, pl.) osv. tippe 1896)
Etymologi
[sannol. till TIPP, sbst.1, syftande på att blommorna l. blomsamlingarna är spetsformade l. till utseendet påminner om en tofs l. kägla o. d.]
1) (i Finl., †) om växt av släktet Eriophorum Lin.; jfr HAR-, TUV-, ÄNGS-ULL. (Betesmarken erbjöd boskapen) vissa årsens tider något bete, bestående af de så kallade grässorter Sia och hvit tip (Eriophorum). Smeds Malaxb. 199 (cit. fr. 1797). BotN 1896, s. 5.
