(kjalk 1765–1798. sjark 1953–1969. talcker, pl. 1716. tjalk 1799 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. tjalk, motsv. lt. o. nl. tjalk, av fris. tsjalk; möjl. till den rot som föreligger i KÖL; jfr eng. keel]
i sht sjöt. om rundgattat o. enmastat o. flatbottnat (mindre) segelfartyg (vanl. försett med svärd (se SVÄRD, sbst.2 2)); mindre koff. FoU 21: 46(1716). Smackor, tjalkar och dylika smärre fartyg komma ända in uti staden. Bladh o. Hornstedt 44(1799). De äro inga vågsamma djupvattensseglare, dessa brednosiga tjalkar .. utan de hålla sig .. till passager, där man kan tala från strand till strand. Lindqvist Stigm. 136(1906). En gång bodde Anders, 36, i en holländsk tjalk vid .. Gullbergskajen. Det var då han blev helfrälst på att bo i båt. GbgP 4 ⁄ 6 1997, s. 7.— jfr KOFF-, MOTOR-TJALK.
SAOB
