SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÖL ɟø4l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar ((†) -er SkrGbgJub. 6: 172 (1590), Hiärne 2Anl. 284 (1706)).
Ordformer
(kiö(h)l 16271756. kiöll 1590. kjö(h)l 17541819. kyl 1689. kö(h)l 1535 osv. kö(h)ll 15581621. kööl 15431547. kööll 1594. tiöl 1737)
Etymologi
[fsv. kiöl, motsv. d. køl, nor. dial. kjøl, kyl, fnor. o. isl. kiǫlr; av ett urnord. kelu; jfr feng. ce(o)le, strupe, skeppsstam; sannol. med grundbet. ’böjt föremål' o. dyl. o. besläktat med KÄL, sbst.3, o. KÄLKE]
1) skeppsb. o. sjöt. benämning på den längs midten av ett fartygs botten gående del (av trä l. järn) som förbinder båda sidornas spant o. bordläggning med varandra o. som bildar grundlaget för skrovet; särsk. dels om dylik av ett l. flera trästycken bestående o. under fartygets botten (i form av en kant l. kam) utskjutande del (ofta försedd med en yttre beklädnad av plank o. d.); dels (på järnfartyg) om på motsvarande ställe anbragt skena av vertikalt ställd järnplåt l. rad av horisontellt vid kölstråken fastnitade plåtar; i ssgr äv. om köl- l. fenliknande föremål som för olika praktiska ändamål fästas på utsidan av ett fartygs botten. Ligga med, vända kölen i vädret. (Durken är) thet rwm som är nidhre på kölen ther thet illa luctandes watnet forsamlas. VarRerV 49 (1538). Lasse Gammell .. må hugge så mykin eek, som han behoff haffver till stam och köll till ett skeps behoff. G1R 28: 488 (1558). Kölen .. är båtens ryggrad, som gifver stöd och stadga åt det hela. Balck Idr. 2: 548 (1887). Hägg Segel 46 (1935). — jfr BALANS-, BARLAST-, BLY-, BULB-, DOCK-, JÄRN-, LÖS-, PLÅT-, SLINGER-, TRÄ-KÖL m. fl. — särsk.
a) i uttr. sträcka kölen (till ett fartyg o. d.), eg.: på stapelbädd utlägga o. hopfoga det material som skall utgöra en båts l. ett fartygs köl; börja byggandet av ett fartyg; äv. (vard., föga br.) bildl. i uttr. sträcka kölen till (ngt), göra första början på (ngt), påbörja (ngt). Konungen .. lät sträcka några kölar till linieskepp (i Karlskrona). Adlerbeth Ant. 2: 183 (c. 1815). Thomander 3: 340 (1826; bildl.). SFS 1915, s. 1482. DN(A) 1928, nr 344, s. 1 (bildl.).
b) (i sht förr) i måttsbestämning för att angiva ett fartygs storlek. Ett skep, om 22 alnar kööll. UppsDP 23/12 1594. Galleijer om sextije fötter köhll. OxBr. 1: 169 (1621). NorrbHembSkr. 1: 240 (cit. fr. 1708).
c) i uttr. ha nog vatten under kölen, ha tillräckligt djupt vatten för fartygets manövrering. Kaptenen kan ej med bästa vilja (gå inre vägen genom kanalen), han skulle der icke ha nog vatten under kölen. SD(L) 1896, nr 129, s. 5.
d) i uttr. ligga på rät köl, om fartyg som ännu icke fått ”styrlastighet”, utan ligger i sitt ursprungliga, horisontala läge. Frick o. Trolle 203 (1872). Pejlskifvan skall vara horisontal, när fartyget ligger på rät köl. Hägg PraktNav. 23 (1900).
e) i uttr. komma på rätt (äv. rät) köl o. d. äv. komma på köl, om fartyg som efter kantring l. slagsida reser sig l. bringas i normalt jämviktsläge. Besättningen (på det kantrade fartyget) höll sig ett par timmar fast i kölen, tills fockmasten gick öfver bord och fartyget kom på köl. SD(L) 1896, nr 508, s. 7. Skutan hade nu kommit något så när på rätt köl igen. LD 1910, nr 299 A, s. 3. — särsk. oeg. l. bildl. i uttr. på rätt köl, betecknande att ngn l. ngt kommer i jämviktsläge, kommer på benen, står upprätt o. dyl. l. att ngn l. ngt återvinner andlig jämvikt l. inträder i normalt tillstånd l. sunda förhållanden o. d.; särsk. i sådana uttr. som bringa, få, hjälpa (ngn l. ngt) på rätt köl, komma på rätt köl. Jag gissar här är mycket att göra för att få allt på rätt köl. Wieselgren Hvirfl. 1: 70 (1891). Hjälp opp gamla Veman .. hugg i mej, så jag kommer på rätt köl, sen klarar jag mej själf. Engström Äfv. 46 (1908). En stackars medmänniska, som det gäller att få på rätt köl igen! Högberg Utböl. 2: 103 (1912). Ge Europa ett tillfälle att komma på rätt köl och uppgöra ett sunt ekonomiskt program. SvD(A) 1931, nr 533, s. 20.
f) (förr) i uttr. som beteckna en äldre form av bestraffning till sjöss, varvid delinkventen med tåg drogs under kölen på fartyget (s. k. ”kölhalning”); särsk. i uttr. dragas l. kastas under kölen; jfr KÖLHALA 2. Thenn (sjöman) ther .. forsmeder gudz helga nampn .. kastas j sziön vnder kölän szå offta hann thet gör. G1R 10: 133 (1535). Ähre wij och till Siös, tå skall han (som utan konungens tillstånd lämnar skeppet o. söker sig eget kvarter) tre gånger vnder Kölen vthan nåder. Därs. 16: 116 (1544). KrigVAH 1842, s. 210.
g) utrymme l. rum närmast ett fartygs köl l. botten. Schroderus Dict. 88 (c. 1635). Offta gistnar (fartyget) .. och Pumpwatnet löper in igenom the öpna spryngior, och rinner i hoop i Kölen. Dens. Comenius 469 (1639).
h) med särskild tanke på utrymmet omkring kölen ss. den plats där lasten stuvas; numera bl. i uttr. föra (ngt) på sin köl, om fartyg: föra (ngt) med sig ss. last, transportera (ngt); jfr i α. Schipparen gaff til kenne, att Tommas iche skulle bekomme godzett aff kölen, för än (osv.). SkrGbgJub. 6: 58 (1587). (Fartyget) gick vanligtvis mellan Indien och Kina, förande på sin köl opiikistor och engelska manufakturvaror. Trolle Duvall 2: 113 (1875).
i) (i vitter stil l. i fackspr.) ss. beteckning för: båt, fartyg, skepp. Rosenfeldt Roo A 3 b (1686). Mälarns bölja lugn och skär / Tyst en mängd af kölar bär. Bellman (BellmS) 1: 163 (c. 1773, 1790). Jasons kölar .. med spända segel gunga. Lidner (SVS) 2: 288 (1784). Den fientliga flottan .. omkring 80 kölar stark. Ramsay Barnaår 3: 161 (1904). — särsk.
α) handel. o. sjöt. i uttr. som beteckna att en last befinner sig ombord på fartyg; särsk. befinna sig o. d. på köl, befinna sig (under transport) på båt; på svensk (utländsk, främmande osv.) köl, på svensk (utländsk osv.) båt. SD(L) 1897, nr 574, s. 2. På köl befinna sig 311,000 b(alar) amerikansk (bomull). NDAVL 1909, nr 278, s. 6. På svenska kölar fraktas våra varor till främmande hamn. Segerstedt Händ. 369 (1926). TurÅ 1929, s. 57.
β) (†) i uttr. fara på köl (med ngn), tjänstgöra på fartyg (hos l. tillsammans med ngn). (Vi skulle) lyda the befallningar (skeppare) Törngren gaf oss, så länge vi foro på Kjöl med honom för kost och hyra. TörngrenMål. 311 (1802).
2) i vissa överförda l. oeg. anv. av 1; särsk.
a) om upphöjning l. rygg av trä på undersidan av ackja l. pulka. BtVLand 6: 4 (1674). I botten har .. (den lapska släden) en tumshög, handsbred, afrundad köl. Düben Lappl. 102 (1873).
b) om mindre, kölliknande upphöjning, utskjutande kant l. kam o. d. Björnspjutets järn är .. försedt med två skarpa eggar och en lägre skarp köl längs hvardera bredsidan. Ekman NorrlJakt 275 (1910). Den övre, smalare delen av denna arm (dvs. på hjullåsets låsbläck) är försedd med en hög rygg eller köl. Alm Eldhandv. 1: 58 (1933). — särsk.
α) zool. om vissa kölliknande organ l. bildningar hos djur. Linné MusReg. 57 (1754; om skarpkantad del av buken på viss art av hornfisk). Svantsen (hos vattennäbbmusen) .. har inunder en köl eller skarp kant af hvita hår. VetAH 1788, s. 312. Näsgåsen .. är i min tanke Jugåsen .., som på näbben har en köl eller kam. 2VittAH 13: 24 (1821). Kasuarerna äro försedda med en köl (”hjälm”) på pannan. Rosén Djurgeogr. 28 (1914). — jfr BRÖSTBENS-, RYGG-, STJÄRT-KÖL m. fl.
β) bot. om de nedersta, sammanväxta (o. till formen om en båtköl påminnande) kronbladen hos baljväxter med fjärilslik blomkrona (jfr FJÄRILS-LIK 1). Möller PrincBot. 17 (1755). Hartman Fl. XXXVIII (1820). Den .. af 2 blad bildade kölen, som till formen liknar den främre hälften af en båt. NF 4: 1410 (1881). SvUppslB 9: 691 (1932).
c) [jfr sv. dial. köl, högländt trakt bevuxen med skog, större sammanhängande skogssträcka mellan socknar l. landskap, motsv. fnor. (o. isl.) kiǫlr, fjällsträckning, fjällrygg som åtskiljer två bygder l. vattensystem, nor. dial. kjøl, lång fjällrygg; fjällkant, den översta fjällranden o. d.] (i vissa trakter, numera föga br.) långsträckt fjäll- l. bärgsrygg, skogsås o. d.; i sht om dylikt fjäll- l. skogsparti som utgör vattendelare l. bildar naturlig gräns mellan tvenne bygder; äv. om det högsta partiet av ett fjäll l. bärg; fjällkam, bärgkam. Kylen kallas alle långe berg och högar hoos osz, men serdeles dhen stora Fiälen (dvs. fjället) som skillier Swerige från Norge. Rudbeck Atl. 2: 118 (1689). Den Riksskiljande landhögden består i sin högsta köl af ofantlige höge Berg. Tilas PVetA 1765, s. 17. Den köl eller bergsträcka, som löper i gränsen mellan Småland och Östergöthland. Allvin Mo 60 (1857). ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 10.
d) [sv. dial. köl, högländt, skoglös myrmark (under fjäll), sumpig slåttermark (ofta belägen på längre avstånd från bygden) vid foten av skogbevuxna bärg, nor. dial. kjøl, grässlätt l. myr på ett fjäll; sannol. specialanv. av c] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (från by l. bygd mer l. mindre långt avlägsen) sumpig slåttermark i högländt terräng. (Folket i Skattungbyn var) 4 à 5 m(il) borta på sina kölar eller aflägsne kärrängar, att hösta. Linné Ungd. 2: 251 (1734). Under fiällen och på tiölarne är fetare grässlag. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 70 (1737). SvKulturb. 5—6: 264 (1930; fr. norra Dalarna).
Ssgr (i allm. till 1): KÖL-BLOCK. [jfr t. kielblock, eng. keelblock] skeppsb. vart o. ett av de block som, när ett fartyg ligger på stapel l. i docka, äro placerade under kölen för fartygets uppbärande. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Nilsson Skeppsb. 114 (1932).
(2 d) -BOD. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) koja l. litet hus som användes vid slåtter på ”kölen”. Fornv. 1906, s. 78. Erixon SkansenKultH 53 (1925).
-BRUTEN, p. adj. sjöt. om fartyg: som har kattrygg (se d. o. 2). Konow (1887). Cannelin (1921).
-BRYTNING. sjöt. om förhållandet att fartyg får kattrygg. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Cannelin (1921).
(2 b) -BRÖST. [efter nylat. pectus carinosum] med. bröstkorg med abnormt framskjutande bröstben; jfr GÅS-BRÖST 2. HjLing (1882) hos LGBranting 1: XXXVII. Petersson FysUnders. 306 (1908).
-BULT. skeppsb. var o. en av de bultar som förena kölsvinet o. kölen; äv. om bultar som förena de olika delar av vilka kölen är sammansatt. Platen Glascock 1: 219 (1836). Nilsson Skeppsb. 165 (1932).
-BÅGE. [jfr t. kielbogen] byggn. o. konst. (om en fartygsköl påminnande) halvcirkelformigt uppstigande båge som slutar i en uppåt utdragen spets; jfr KARNIS-BÅGE. Upmark Lübke 292 (1872). SvUppslB 5: 543 (1930).
-BÅT. sjöt. båt som har fast, med skrovet sammanbyggd köl; motsatt: fenbåt. SD(L) 1898, nr 105, s. 3. Smith (1916).
-FENA.
1) skeppsb. till 1: fenliknande köl av metall som på vissa fartyg (i sht kappseglingsbåtar) fästes under den vanliga kölen (i fartygets längdriktning) o. förses med bulb. 2NF 8: 38 (1907).
2) (†) zool. till 2, om ålens opariga fena. VetAH 1801, s. 124.
-FORMAD, p. adj. —
-FORMIG. VetAH 1802, s. 236.
(jfr 2 b α) -FOTINGAR, pl. zool. till gälsnäckorna hörande grupp l. klass vars arter bl. a. kännetecknas av en köl- l. fenliknande fot. Thorell Zool. 2: 302 (1865). Tullberg Djurr. 273 (1885). BonnierKL (1925).
-HALA, se d. o. —
-HERRE. [jfr t. kielherr] (†) befälhavare på ett fartyg; äv.: flottchef, amiral; äv.: ägare av ett fartyg, skeppsredare. (Noa var) then älste .. Kiölherre och klokaste Skippare. Rolander Skipzb. 2 (1627). MoB 8: 73 (c. 1780). Kölherre .. Den som kommenderar eller ock äger ett fartyg. Weste FörslSAOB (1823). WoJ (1891).
-HÅLLA, se KÖLHALA.
-LASK. [jfr t. kiellasche] skeppsb. skarv l. fog i träköl på fartyg. Chapman Dimens. B 3 b (1796). Engström Skeppsb. 13 (1889).
-LIK, adj. Möller PrincBot. 36 (1755).
-LINA. (†) sjöt. = -LINJE. Rålamb 10: 14 (1691).
-LINJE. sjöt. ett fartygs längsgående midtlinje. VetAH 1747, s. 245. Avdrift, d. v. s. avvikelsen mellan det seglade fartygets verkliga väg och köllinjen. Nilsson Skeppsb. 34 (1932).
-LÄGGA, -ning. sjöt. sträcka kölen till (ett fartyg). VFl. 1913, s. 98. Nilsson Skeppsb. 114 (1932).
-LÄNGD. skeppsb.
1) om kölens längd (på ett fartyg). SP 1792, nr 88, s. 2.
2) var särskild av de delar som (hopfogade) bilda ett fartygs köl. Man låter hvarje köllängd med sin främsta ända betäcka aktra ändan af nästframför varande längd. Witt Skeppsb. 212 (1863). Engström Skeppsb. 13 (1889).
-LÖS. som saknar köl. Flatbottnade köllösa fartyg. Stenfelt Skepp. 74 (1903).
(jfr 2 d) -MARK. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = KÖL 2 d. VetAH 1805, s. 24. Modin GTåsjö 188 (1916).
-PLANKA, r. l. f. [jfr t. kielplanke] skeppsb. planka i bordläggningen (på träfartyg) närmast kölen, sambordsplanka. Röding SD 50 (1798). Hornborg Segelsjöf. 115 (1923).
-PLÅT. [jfr d. kølplade, t. kielplatte, eng. keelplate] skeppsb. plåt som bekläder l. bildar köl; särsk. på järnfartyg med horisontell köl: var särskild av de plåtar som tillsammans bilda kölen. KrigVAT 1840, s. 187. Hägg Flottan 57 (1904). Nilsson Skeppsb. 114 (1932).
(1 i) -PÄNNING. [jfr t. kielgeld, ävensom eng. keelage] (förr) benämning på (viss) avgift som fartyg hade att erlägga för att få gå in i hamn; jfr GRUND-PÄNNING 2. PH 3: 2002 (1743). Jungberg (1873).
-RIKTNING. sjöt. den riktning (hos ett fartyg i gång) som sammanfaller med fartygets köllinje, stävriktning. Wrangel SvFlBok 18 (1897). 2UB 9: 584 (1906).
-RUM. [jfr t. kielraum] sjöt. utrymme närmast över ett fartygs köl, hålskepp. Fréville Söderh. 1: 72 (1776). Nilsson Skeppsb. 220 (1932).
-SKARVNING. skeppsb. hopfogande av de olika delarna av en trä- l. järnköl. Til köölskarffni[n]gar .. Tijo Ör[e] spich. SkeppsgR 1547.
-SKENA, r. l. f. sjöt. o. skeppsb. metallskena som fästes på utsidan av kölen (o. på förstävens ytterkant). Skogman Eug. 1: 62 (1854). Christenson MarSlup. 4 (1914).
(jfr 2 d) -SLOG. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = KÖL 2 d. Hülphers Dal. 164 (1762). SamlFörfStorskift. 143 (1837).
-SPUNNING. [jfr t. kielspündung] skeppsb. urtagning l. ränna som går längs hela kölen på ett fartyg o. i vilken sambords- l. kölplankorna äro infogade. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Smith 221 (1916).
-STRÅK. skeppsb. på järnfartyg: vardera av de längsgående rader av plåtar tillhörande bordläggningen som ligga en på vardera sidan av kölen. NF 2: 889 (1877). NoK 13: 209 (1922).
-STRÅKS-PLÅT. skeppsb. jfr -STRÅK. Engström Skeppsb. 31 (1889). SvUppslB 16: 570 (1933).
-STRÄCK. (†) skeppsb. = -SPUNNING. Serenius Rrr 2 a (1734). Röding SD 50 (1798).
-STRÄCKNING. skeppsb. handlingen att sträcka kölen till ett fartyg. Emanuelsson Polyb. 1: 69 (1833). Nilsson Skeppsb. 114 (1932).
-SVIN. [jfr d. kølsvin, motsv. de från nordiska dial. lånade t. formerna: nt. kīlswīn, kolswīn (holl. kolzwijn, kolsem), t. kielschwein, kielschwinn; senare ssgsleden möjl. en ombildning av sv. o. nor. dial. svill (se SYLL)] skeppsb.
1) till förstärkning av ett fartygs skrov avsett o. vanl. av flera längder sammansatt timmer som vilar ovanpå bottenstockarna parallellt med o. midt över kölen o. som förenas med denna o. bottenstockarna medelst långa bultar; på järnfartyg, om motsvarande förstärkningskonstruktion av plåt, anbragt på l. inbyggd mellan bottenstocksplåtarna; äv. om på bottenstockarnas (resp. bottenstocksplåtarnas) ändar anbragt timmer (resp. plåtförstärkning), sidokölsvin. SkeppsgR 1543. Masterna .. stå med sin fot nederst i fartyget på kölsvinet och gå upp genom hål i däcket. ArbB 136 (1887). Engström Skeppsb. 18 (1889). jfr INTERKOSTAL-, SIDO-KÖLSVIN.
2) timmer avsett att användas till kölsvin. Kölsvin räknas äfven bland oklassificeradt godt rättimmer. ReglVirkeslefv. 1825, § 36.
Ssgr (till -SVIN 1; skeppsb.): kölsvins-bult. Witt Skeppsb. 97 (1858). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-lask. skarv l. fog i kölsvin. Ramsten o. Stenfelt (1917). Nilsson Skeppsb. 168 (1932).
-plåt. sammanfattande om de plåtar som på järnfartyg tillsammans bilda kölsvinet; äv. om enskild plåt i l. till dylikt kölsvin. Engström Skeppsb. 40 (1889). Nilsson Skeppsb. 155 (1932).
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. skeppsb. virke (i sht ekvirke) avsett att användas till köl å fartyg; äv. om de delar som (sammanfogade) bilda kölen. Köölträdh af eek. OxBr. 11: 796 (1640). ReglVirkeslefv. 1825, § 8. Ekbohrn NautOrdb. (1840).
-UNDERLOPP~002. skeppsb. (klassificerat) ekvirke som användes vid skeppsbyggeri för förfärdigande av den böjda del som förenar kölen med förstäven. ReglVirkeslefv. 1825, § 10.
-VATTEN.
1) (bredt) spår l. stråk som bildas i vattnet efter ett i gång varande fartyg; särsk. i uttr. segla i ett (annat) fartygs kölvatten, segla i kölvattnet på ett (annat) fartyg o. d., följa (tätt) efter ett (annat) fartyg. Rosenfeldt Tourville 119 (1698). Rajalin Nav. 176 (1728). Årbladen lyste med glittrande droppstänk, och kölvattnet ringlade som en silverorm. Hasselblad BergslVärml. 47 (1929). särsk. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr. gå, följa, segla o. d. i ngns (l. ngts) kölvatten, följa tätt efter ngn l. ngt, följa i hälarna på ngn; äv.: okritiskt efterlikna l. anpassa sig efter ngn l. ngt. Polyfem III. 6: 2 (1810; i bild). Den gamle Göthe, som gick der i Weimar och traskade och svansade i de förnämes kölvatten. Hedenstierna Kaleid. 131 (1884). I .. (de kungligas) kölvatten flödade en oändlighet af .. damer och herrar. Lundegård Prom. 1: 209 (1893). Hagström Herdam. 2: 137 (1898). I mejerihanteringens kölvatten går även svinskötseln raskt framåt. SvD(A) 1930, nr 25, s. 20.
2) vatten som samlar sig på botten (vid kölen) av ett fartyg. Törneros Bref 2: 28 (c. 1823). Tholander Ordl. (c. 1875).
Ssgr (till -VATTEN 1; sjömil.): kölvattens-kolonn. jfr -ordning. Hornborg Fort. 45 (1910). Dens. Segelsjöf. 82 (1923).
-ordning. sjöstyrkeformering bestående i att fartygen följa i varandras kölvatten med lika stora avstånd sinsemellan; jfr KOLONN 2 b. TSjöv. 1890, s. 277. SvUppslB (1933).
-VISITATION. (i fackspr.) tullvisitation som (efter avslutad lossning av last) företages i ett fartyg, slutvisitation. SFS 1825, s. 319. Smith 221 (1916). SFS 1925, s. 807.
Avledn.: KÖLA, v.2 (i fackspr., föga br.) till 1: förse med köl; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om fartyg: försedd med köl. Möller (1790). (Båten) var av bilad ekplank, klinkbyggd, kölad och försedd med mastfäste. TurÅ 1933, s. 130. jfr AVKÖLA.
KÖLAD, p. adj. (i fackspr.) till 2: försedd med kölliknande upphöjning l. rygg o. d. AntT 4: 89 (1872). Ovalt spänne med en oval kölad bergkristall. VittAMB 1874, s. 85. Några (gravhällar) äro kullriga och kölade samt vid båda ändar begränsade af uppstående stenkors. Hildebrand KyrklK 145 (1875). Fatab. 1930, s. 157. särsk.
a) bot. om växtdel: försedd med en skarpt framskjutande kant l. upphöjning l. en djup ränna; särsk. om blad som längs efter midtnerven äro nedsänkta l. invikta så att på undersidan bildas en köl l. kant. Hartman Fl. XVII (1820). Pisum L. .. Stift på framsidan djupt köladt. BotN 1841, s. 100. Forssell InlBot. 143 (1888). Purjolöken .. bär lancettlikt jämnbreda, kölade blad med trinda slidor. Elfving Kulturv. 139 (1895). jfr O-, SKARP-KÖLAD m. fl.
b) zool. till 2 b α, om kroppsdel l. organ hos djur. Bröstet (på viss hornfisk) är kjöladt med et långt skarpt ben, som räcker neder til öpningen. Linné MusReg. 58 (1754). Tåbollarna (hos järven) äro .. kullriga och något kölade. Hemberg Tramps. 9 (1897).
Spoiler title
Spoiler content