TJ ɟ4 l. ɟe4 l. TJE ɟe4, n. Anm. Sg. best. o. pl. ersätts vanl. av motsv. former av ssgn tj-ljud.
Ordformer
(tj 1872 osv. tje 1879 (: tje-ljud) osv.)
Etymologi
[vokalen i uttalet ɟe4 o. formen tje beroende på analogi från B, C, D, SJm. fl.]
språkvet. tj-ljud. Med tj afse vi det ljud, som i r(iks)spr. betecknas än med k (i kär), än med kj (i kjortel) och än med tj (i tjära). Läffler Kons. 21(1872).
Ssg: TJ- l. TJE-LJUD. om språkljud tillhörande en klass av på olika sätt bildade tonlösa palatala frikativor l. affrikator som i svensk ortografi återges med tj (äv. c, ch, kj, tsch o. d.) l. (framför främre vokal) k. Läffler Kons. 22(1872). (Det) bör observeras, att i tj-ljudet, där det tecknas tj .. den senare komponenten icke får utgöras av vårt vanliga sch-ljud, utan bör bildas rätt mycket längre fram i munnen, på samma ställe som .. t-ljudet. Bergroth FinlSv. 35(1916).
SAOB
