(tuchtig (-gh) 1541–1755. tuctugha, pl. 1526. tuktig (-w-, -c-, -ck-, -gh) 1526 osv. tÿchtige, pl. 1589)
Etymologi
[fsv. toktogher; jfr d. tugtig; av mlt. tuchtich, till tucht (se TUKT)]
(i högre stil) motsv. TUKT 2: ärbar l. rättfärdig; anständig l. sedesam; kysk; jfr TUKTELIG. Ath tw som äst en godher fadher haffde och goodh och twktigh barn. OPetri 1: 56(1526). De som för vigningen äro belägrade af sine män, tagas väl i Kyrkan såsom andre ärlige qvinnor, dock icke på samma rum och ställe, som de andre tucktige qvinnor, utan längre tilbaka, at tuckten må hafva sin heder och otuckten någon nesa. Wallquist EcclSaml. 5–8: 311(1666). Hon .. / War stadig til Humeur, war Tuchtig vti Tal, / Och aldrig någons Nampn med wrånga Läppar rörde. Runius (SVS) 1: 131(1698). Det finns .. affärsmän som .. anser att .. ingenting är så nyttigt för affärerna som att leva tuktigt och återhållsamt, alldeles som skriften lär. Hartman NattLys. 12(1951). — jfr O-TUKTIGo. BLYG-TUKTIGT.
Avledn.: TUKTIGHET, r. l. f. [fsv. toktoghet] (numera föga br.) tukt (se d. o. 2). Gudh haffuer icke giffuit oss reddhoghans anda, vthan krafftennes och kärlekens och tuchtighetennes. 2Tim. 1: 7(Bib. 1541; Bib. 1999: självbesinningens). (Stadgarna o. ceremonierna) äro forderliga .. til tuctigheet och godha sedher vthi församblingenne. LPetri Kyrkiost. 53 a(1566). Tuktighet – ungdomens skönaste dygd. Risberg HorSat. 10(1922). SAOL(1986).
Ssg (†): tuktighets-skugga. om rättesnöre; jfr skugga, sbst. 4slutet. Hwadh Aristoteles .. (m. fl.) haffua skriffuidt om itt dygdeligit leffuerne .. äro allenest en Hednisk Tuchtighetz Skugge, hwilken the achta och fölia kunna, som aff Gudhi och hans H. Ordz Liws intet weta. Paulinus Gothus Ratio 33(1617).
SAOB
