TUMULTUARISK tumul1tua4risk l. tɯ-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-tarisk 1843–1962. -tuarisk 1780 osv.)
Etymologi
[efter t. tumultuarisch, efter lat. tumultuarius (möjl. via fr. tumultuaire), till tumultus (se TUMULT)]
tumultartad. Om jag skrifver tumultuariskt .. så kom ihog at jag skrifver på påsttimman, förvirrad af en förfärlig mängd notifications bref. Leopold (SVS) II. 1: 112(1780). Åtskilligt som är af wigt afgöres hastigt och tumultariskt (i boken). SKN 1843, s. 20. De intryck Paris med dess tumultuariska lif, trängsel och oreda, gjorde på den unge sydländningen. Frey 1845, s. 239. Tumultuariska uppträden på gatorna började höra till ordningen för dagen. Lundegård Stormf. 44(1893). Vid valen till den förra perioden vunno Göteborgs allmänna valmöten en bedröflig ryktbarhet öfver hela landet genom sin larmande och tumultariska karaktär. NordRevy 1895, s. 290. Einstein .. har av ett oblitt öde blivit orsaken till ett nästan tumultuariskt oväsen varthelst han kommer. SvD(A) 1931, nr 22, s. 3. Vårt eget tumultuariska århundrade. 3SAH XC. 2: 46(1983).
