UIGUR ui1gɯ4r l. uj1-, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(uj-, -gh-)
Etymologi
[jfr eng. uighur, fr. ouïgour; av ä. turk. uighur, av ui, följa, böja, o. -gur, adj.-suffix]
person hörande till l. härstammande från ett centralasiatiskt turkfolk (med rötter i område i nuvarande Mongoliet) som numera utgör befolkningsminoriteter i Kina o. vissa centralasiatiska stater; i sht i pl., om detta folk. 2VittAH 12: 121(1826). Vi få göra bekantskap med de slag av böcker som voro i bruk hos uigurerna. Ymer 1924, s. 363. Endast en ringa del av ujgurerna – cirka 100 000 av nära 4 miljoner – bor i Sovjetunionen. SvD(A) 25/3 1966, s. 16. Han är uighur och kommer från Xinjiang (Sinkiang), längst väster ut i Kina. DN 6/7 1985, s. 9. En av Kinas bortglömda minoriteter – uigurerna. Sydsv. 28/1 2009, s. B1.
Avledn.: UIGURISK, adj. som tillhör l. härstammar från l. har avseende på uigur(er). Den stora uiguriska konfederationen. Donner Sib. 108(1933). Uiguriska separatister. DN 11/7 1996, s. A7. Institutioner som förvaltar uigurisk kultur har nu möjlighet – och kanske också moralisk skyldighet – att stå upp för uigurernas rätt till sin kultur. Sydsv. 10/7 2009, s. B4. —
UIGURISKA, r. (till den sydöstra gruppen av turkspråken hörande) språk som talas av uigurer; äv. allmännare, med inbegrepp av fornuiguriska. Uiguriskan har utvecklats till ett modernt skriftspråk. Då dessa runinskrifter äro författade på fornturkiska och uiguriska, bevisar deras förekomst, att (osv.). Donner Sib. 114(1933). Uiguriska har .. skrivits med det syriska estrangelo-alfabetet, fornturkiska runor och .. med den indiska brahmiskriften. 2SvUppslB(1954). Uiguriska .. har många arabisk-persiska och kinesiska lånord. NE(1996).
SAOB
