SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
UGRER ɯ4grer, äv. UGRIER ɯ4grier, m.//ig.; pl. =.
Ordformer
(ugrer 1839 osv. ugrier 1850 osv. vgrei 1614)
Etymologi
[jfr nor. bm. ugrer, nor. nn. ugrar, t. ugrier, eng. ugrian; av fry. jugor, jugry, som i ry. o. arabiska källor betecknade folk i nordvästra Sibirien o. senare äv. användes i ortnamn kring Uralbergens norra del; av omdiskuterat ursprung. Jfr UGRISK]
sammanfattande benämning på de folk (av olika nationaliteter) som talar ugriska språk (o. har ursprunglig hemvist i trakterna kring Ural); i sht i pl. Petreius Beskr. 1: 67 (1614). Afkomlingarne af dessa folk – Tschuder, Skyther, Uigurer, Ugrer, Finnar, Suomer, Samer, Samojeder, Lappar – skola vi framdeles i historien återse på vandringar och eröfringståg i söder och vester. Almqvist MennSaga 20 (1839). Med reservation att befolkningen närmast kusten endast till en ringare del utgöres af Ugrier. Suomi 1850, s. 76. (De ryska erövrarna) spredo sig .. snabbt och utan att röna något kraftigare motstånd av ugrer, samojeder eller tunguser. Donner Sib. 27 (1933). I finska historieböcker var ju pomorerna ingalunda ryssar utan ugrer från Vita havet. Hufvudstadsbl. 29/6 2002, s. 7.
Spoiler title