[sv. dial. väsnas, väsna, i icke-deponentiell anv. äv. med bet.: vara inställsam, fjäska; avledn. av VÄSEN. — Jfr VÄSNIG]
föra väsen l. oljud; vara högljudd; ibland med tanken riktad mot ngns samtidiga handlande l. åtföljande rörelser o. d., särsk. dels: stoja, stimma, dels: gruffa, bråka (jfr slutet). Om Ni väsnas så der, så väcker Ni up Er Husbonde. Envallsson Tunbind. 63(1781). Skrikandet och hoppandet och väsnandet i kyrkan fortfor ännu visst en god qvart. Bremer NVerld. 3: 44(1854). Jättelindens krona .. hvari starar och andra sångfåglar väsnades och sjöngo. Rydberg Vap. 18(1891). Syrsorna väsnades. Himlen hade en mjölkhvit ljusning i nordväst. Asplund Stud. 163(1912). Ute på gårdsplanen väsnades flickorna. Krusenstjerna Pahlen 2: 85(1930). I lokalen blev han oregerlig och började väsnas. Polis tillkallades. DN(A) 19/3 1964, s. 13. Hon vill prata under färd, men bilen väsnas så mycket att det är omöjligt. ÖgCorr. 31/8 2015, s. B5. — särsk. i fråga om sättet att tala l. uttrycka sig; särsk.: skälla l. banna; äv. i metonymisk l. bildl. anv., särsk. i sådana uttr. som väsnas om l. över ngt, i fråga om att låta sin mening för l. emot ngt komma till uttryck (jfr RÖST, sbst.3 1 c β). Porthan BrCalonius 191(1795). ”Lefve den stora världsrevolusjonen!” väsnades Villy. Agrell Sthm 160(1892). Att väsnas över andras omoral. Berg Almquist 201(1928). Den här frågans sociala sida är väl inte så stor, alltihop är ju ingenting att väsnas om, varken hit eller dit. Thorén Herre 340(1942). Till råga på allt dök förstekocken upp och väsnades för att vi slängde några kaktusar överbord. Allansson ResHonduras 107(1967).
SAOB
