VÅND, adj. -are; n. vånt.
Etymologi
[fsv. vander; motsv. ä. d. vand, vånd, nor. vand, fvn. vandr (nyisl. vandur), fsax. wand; till den stam som (med annat avljudsstadium) äv. föreligger i VINDA, v.2, med eg. bet.: bakvänd, vriden. — Jfr VANSKA, VÅNDA, sbst., VÅNNA, v.]
(†) svår l. besvärlig l. mödosam; äv. ungefär liktydigt med: noggrann. Ac ve huad migh är vant / Vij farom illa thz vett iagh grant. CreatMundi 18 (c. 1570). (Den svarande) kom inth: tillstädes wart saker till 3 mr till wandare Ransakninngh. UpplDomb. 1: 71 (1628).
SAOB
