publicerad: 2019
VÅNDA von3da2, r. l. f. (l. m.); best. -an; pl. -or; förr äv. VÅNDE, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(vand- (w-, -dh-) 1558–1855 (: vandamål). vån- (w-, -åh-) i avledn. 1557 (: wånsammeligit)–1670 (: wånsombligheet). vånd- (w-, -o-, -dh-) 1524 osv. vånn- (w-) c. 1600–1788. won- i avledn. c. 1740 (: wonsammare). -a 1524 (efter prep.) osv. -e nom. 1561–1893. -e oblik form 1528–c. 1880)
Etymologi
[fsv. vande; motsv. fd. vande, vånde (d., nor. bm. vånde), fvn., nyisl. vandi (nor. nn. vande); till VÅND; formen vånda eg. oblik form. — Jfr OVANSAMLIGA, VÅNDAS]
trångmål l. nöd (se d. o. 1); (svårt) lidande l. (svår) plåga l. pina (särsk. (o. utom i c numera i sht) om sådant lidande osv. av själslig l. psykisk art (se särsk. b)); i sht förr äv. mer l. mindre liktydigt med dels: möda l. besvär l. svårighet(er), dels: fara; förr särsk. i det mer l. mindre tautologiska uttr. uti plats och vånda (jfr PLATS, sbst.2). Krigets våndor. Uppgörelsen förhandlades fram under stor politisk vånda. Athij icke meer tro settia tiil sliighen stemplare Szom riikit haffwer tiilförenna föörth wthij platz och wonda. G1R 1: 280 (1524). At man haffver hafft stoor vånda till at bringa E. K. M:tz koppar så dyrt ut (dvs. avyttra). OxBr. 10: 193 (1617). Tå iagh hadhe ändat Predikan i Högmässan, orkadhe iagh medh wånda till altaret, ther iagh nästan förswimmade 2 eller 3 gånger. VDAkt. 1662, nr 181. Under en sådan ouphörlig vånda var icke möjeligit at .. kallsinnigt öfverväga hvilcka ressourcer kunde vara de fördelacktigaste för riket. Höpken 2: 654 (1765). Hamiltons återtåg och subsidiernas uteblifvande försatte den svenska regeringen uti en förfärlig vånda. Malmström Hist. 4: 347 (1874). Den världsenande romerska makten var trots egna våndor på ett alldeles annat sätt kraftfull och väldig än Orientens uppbåd. Almquist VärldH II. 2: 139 (1931). Jag kände att min kropp började vrida sig, att den vred sig i vånda, plågor och kastades av och an. Lagerkvist Sibyll. 70 (1956). — särsk.
a) i vissa uttr. (jfr b slutet). särsk.
α) i sådana uttr. som vara (förr äv. vara stadd l. stå) l. råka l. komma i (förr äv. uti) vånda, vara l. råka osv. i trångmål l. nöd l. fara; äv. i anv. som motsvarar b. Eder drager väl til minnes vdi huad bedröffuilsse träldom och vånde rijkit var vdi kommet i konung Cristierns tijd. G1R 5: 232 (1528). Alla weeta godh Rådh förvthan dhen i wåndan ståår. Grubb 19 (1665). Job war .. stadd i högsta nöd och wonda. Swedberg Schibb. 176 (1716). Jag skulle .. vara för freden, om någon kunde öfvertyga mig, at riket derigenom kunde sättias i säkerhet; men jag tror tvert om, at vi på detta sättet råka i större vånda än förr. 2RARP 14: 28 (1743). När man är i vånda är klichéer det sista du vill höra, du vill ha ord som betyder något. Sydsv. 1/10 2014, s. B2.
β) (numera bl. ngt ålderdomligt) i sådana uttr. som frälsa l. fria l. förlossa ngn ur l. från (förr äv. av) vånda, rädda l. befria ngn från trångmål l. nöd l. lidande. Jesus Christus, / .. frelser aff dödsens wånda. GudlVis. A 8 a (1530). At Remigius war then samme, som skulle frija och frälsa Franckrijke ifrån then Nödh och Wånda, hwar medh .. Göther och Wender .. thet Landskapet förtryckte. Schroderus Os. 1: 810 (1635). (Polen var för Hitler) en härd för våld och barbari både mot landets egna och framför allt mot tyskarna .. och då ingen bättring skedde, hade han till slut nödgats gripa in och förlossa dem ur deras vånda. Spångberg BanbrHövd. 35 (1939).
γ) (†) göra ngn vånda, vålla ngn lidande l. skada. O helge fadher tenk th(e)r vppå, / ath dieffwulen gör oss wånda. GudlVis. A 2 a (1530). At de giorde dem stor wånde, som i Staden woro. Tegel E14 203 (1612). Ps. 1695, 188: 2.
b) om själsligt l. psykiskt lidande o. d.: kval (se KVAL, sbst.1 1 b); (svår) oro l. ängslan; äv. mer l. mindre liktydigt med dels: ångest, dels: förlägenhet l. villrådighet; jfr a α. Själsliga våndor. Skrivandets våndor och glädjeämnen. Våndan i att bli lämnad. Hon bestämde sig under stor vånda för att säga upp sig. Thet war hans störste wonde och sorg, att meste parten aff predicanterne hade icke förstond vppå sättedt, vtan wore för mycket bullersamme. Svart G1 99 (1561). Nu kan jag ey bättre undwijka thenna wånda, än att jag låter .. (dottern) siälf utwälia sig till mann then hon helst will. Verelius Gothr. 69 (1664). Någre Predikanter hörer jag weta hosta, nysa och spotta i sinom tid .. ; det är et beqwämt grep, at dra sig ur wåndan, när minnet slår felt. Dalin Arg. 1: 174 (1733, 1754). Det (skall) alltid brusa genom hennes själ i jubel och klang, i ve och vånda, att hon sett, hur den mannen kunnat älska. Vinterg. 1894, s. 26. Hon räddade honom från de ensamma nätternas vånda och besatthet. Siwertz Tråd. 54 (1957). — jfr DÖDS-, SJÄLA-, SKAPAR(E)-, SORGE-, SYNDA-VÅNDA. — särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. i gråts vånda, med gråten i halsen; jfr GRÅT c. (Jag) blef .. förd .. ut till köket, der jag i gråts vånda af kokerskan tröstades med ett par gorån. Sundblad GBruk 75 (1881).
c) om lidande l. smärta i samband med förlossning; särsk. (o. numera i sht) ss. senare led i ssgn FÖDSLO-VÅNDA; förr äv. liktydigt med: förlossning(sarbete) (jfr BARNSNÖD); jfr NÖD 2. KOF 1: 400 (c. 1618). (Barnmorskorna skall undervisas) huru the med trösteliga Ord skola styrckia Barneföderskorne, uti theras Nöd och Wånda. Kyrkol. 4: 4 (1686). Efter et par timars vånda, föddes Barnet med Handen liggande, tätt vid Tenningen. Schützercrantz 1Förlossn. 38 (1785). — jfr BARN(S)-VÅNDA.
Ssgr: A (†): VÅND-FULL, se C. —
-MÅL, se B.
B: VÅNDA-LÖS. (vånda- 1681 osv. våndes- 1586) [fsv. vandalös] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som inte känner vånda, liknöjd. När the höra Predican, och gåå doch så wandeslösa ther ifrå, lijka som the intet haffua hördt thet. Simonis SiälÖrt. E 6 a (1586). —
-MÅL. (vånd- 1790–1807. vånda- 1769–1864) [fsv. vanda mal] (†) svårt l. svårbedömt l. juridiskt oklart mål (se MÅL, sbst.2 1); äv. allmännare, om svårt avgörande (jfr MÅL, sbst.2 2). Emund swarar, jag är hitkommen för at hämta utslag i et wandamål, om hwilket wår lag och Upsala lag äro skiljaktiga. Lagerbring 1Hist. 1: 234 (1769). Att få weta himlens willja i detta wånda-mål (var kyrkan skulle byggas), samlades folket på sjöstranden, lade en timmerstock i sjön .. gifwandes akt på, hwar han stadnade. Afzelius Sag. X. 1: 195 (1864).
C: VÅNDE-FULL. (vånd- 1688–1968. vånde- 1745 osv.) (numera mindre br.) full av vånda, smärtfylld l. ångestfylld; plågsam l. smärtsam; förr äv.: besvärlig l. intrikat; jfr våndsam. Är dät måhl, som dömas skall, så mörkt, sällsamt och wåndfullt, att dät till någon landzens beskrefne lag fogligen eij kan lämpas .. , då må (osv.). FörarbSvLag 4: 460 (1688). Att Rysslands reformering skall blifva mera våndefull än någon tillförene. Kjellén Storm. 2: 185 (1905). När svårmodet tog öfverhand, kunde han stänga sig inne flera dagar å rad .. ; sömnlös och våndefull gitte han då icke stiga upp .. utan låg kvar i sin säng och läste. Wennerberg Bref 1: 68 (1913). Felix låg på knä och höll upp Helenas huvud. Han väntade i våndefull otålighet på att hon skulle visa något livstecken. Kernell UtfGrönGob. 293 (1942). Östergren (1968).
D (†): VÅNDES-LÖS, se B.
VÅNDLIG l. VÅNDELIG, adj. (-lig 1668. -elig c. 1654) [fsv. vandeliker] (†) = våndsamlig. Min wägh .. / Bähr allt wpföre stiellt moot wandelige klacker och klyffter. Stiernhielm (SVS) I. 2: 28 (c. 1654). Stiernhielm Herc. 311 (1668). —
VÅNDSAM l. VÅNDESAM, adj. (vånd- 1649–1843. vånde- 1896–1937) [fsv. vand(a)samber] (†) svår l. besvärlig l. mödosam; plågsam l. smärtsam; jfr våndefull, våndsamlig. Ty wil blifwa möd- och wåndsamt, / Sämia thesse Sinnen hoop. Stiernhielm Fred. 13 (1649, 1668). Hwadan är .. thet, at Menniskionnes Slächte drages medh så mångahanda swåra kranckheter, wederwärdigheter och wåndsamme siukdommar? Sylvius Mornay 280 (1674). Så wondsamt och swårt som thet i börjonne war, så hugnesamt och lett war ock thet, at effter hand förspörja. Swedberg Ungd. Tilägn. § 4 (1709). En våndesam känsla. Östergren 5: 1088 (1937). —
VÅNDSAMLIG, adj. (-eligit, n. sg. 1557. -lig (-gh) 1618–1670. — n. sg. o. adv. -ligit (-gh-) 1557–1645) [fsv. vandsamliker; till våndsam] (†) svår l. besvärlig l. mödosam; jfr våndlig, våndsam. G1R 27: 273 (1557). En gudfruchtigh, snäll och ijdigh prästman, som syntes aldeles till thet vånsambliga rumet tienligh vara. OxBr. 12: 382 (1618). Wägen ähr wåhnsambligh höst och wåhr. VDAkt. 1666, nr 162. BtFinlH 2: 354 (1670).
Avledn.: våndsamlighet, r. l. f. Rothovius EPedersdr A 2 b (1622). (Hon har) haft för händer och tilbudit, som .. förargelse förorsakat, så at nembden icke uthan serdeeles wånsombligheet hafwer henne för trulldom kunnat förwärja. BtFinlH 2: 355 (1670).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content