VANKELMOD vaŋ3kel~mω2d, n.; best. -et.
Etymologi
[jfr d., nor. vankelmod; sannol. av t. wankelmut, ssg av wankel (se VANKEL) o. mut (se MOD, sbst.1)]
(sinnestillstånd kännetecknat av) obeslutsamhet l. vacklan l. tveksamhet; äv.: ombytlighet l. ostadighet; jfr VANKELMODIGHET. Runius (SVS) 2: 49 (1706). Detta vankelmod mellan olika intryck, motsatta sinnesstämningar framstår allra tydligast just i konung Eriks sätt att umgås med Sturarne. 2SAH 51: 150 (1875). Människornas vankelmod, deras pajassprång från en ståndpunkt till en annan. Wester Gorkij Ute 367 (1918). Försöket (med nytt statsskick) misslyckades .. främst på grund av Karl XIII:s svaghet och vankelmod. SvFolket 8: 25 (1939). Han ville få bort allt vankelmod ur sinnet, bli övertygad om att han gjort rätt. Östergren Ankare 50 (1988).
