VESTIBUL ves1tibɯ4l l. (numera bl. i Finl.) VESTIBYL, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. medicinskt fackspr. används i bet. 2 den latinska formen vestibulum. Martin PVetA 1763, s. 127,Florman Anat. 1: 112(1823).
[liksom d. vestibule av fr. vestibule, av lat. vestibulum, förgård, förhall; av ovisst ursprung. — Jfr VESTIBULÄR]
1) (i monumental (offentlig) byggnad befintlig) hall l. tambur (med trappa upp till en övre våning l. ned till en undre), förrum; äv. (i sht i fråga om antika förh.) om förgård l. förhall l. ingång till tempel l. palats o. d. Josephson Tessin 2: 128(cit. fr. 1712). Eufemios hade i vestibulen aftagit sin regndrypande kåpa. Rydberg Ath. 417(1859). Den för finska förhållanden storartade byggnaden med sin rymliga, af doriska kolonner prydda vestibyl. Finland 168(1893). Omkring 1130 murades grunden till en ny praktfasad å en förut befintlig vestibul, belägen framför västfasaden av 1000-talskyrkan. Roosval RomK 142(1930). Han följde henne till hotellet ganska tidigt, tog avsked i vestibulen. Thorén Herre 273(1942). När han kom ned i vestibulen stod ytterdörrarna uppställda på vid gavel; det breda rummet .. var fyllt av kall luft och stanken från avgaser. Larsmo Stumh. 126(1991). — jfr TRAPP-VESTIBUL.
2) anat. del av innerörat belägen mellan snäckan o. båggångarna; jfr FÖR-GÅRD 2 a α. Vestibulen .. upptager dess (dvs. innerörats) mellersta del och står i förbindelse med trumhålan genom ovala fönstret. Thorell Zool. 1: 177(1860). Det inre örat består af den yttre förgården eller vestibulen .. , de tre halfcirkelformiga kanalerna .. och snäckan. 2UB 2: 210(1901).
