publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(I 1 e) FÖR-GÅNG3~2, sbst.1 [jfr FÖRE-GÅNG, sbst.1] (förr) i fråga om sockengång, benämning på den förra av två på ett år i samma socken företagna vandringar resp. uppbörder; motsatt: eftergång. Hagström Herdam. 2: 53 (i handl. fr. 1645). Dahm BildnAnst. 9 (1846). —
(I 2) -GÅNG3~2, sbst.2 [jfr FÖRE-GÅNG, sbst.2] (vard. i vissa trakter) i uttr. till förgångs, i förväg, på förhand. Lind (1749). Säve Aristoph. 33 (1869). (Vakten fick) sova ut ostört och genom ymnig föda hämta nödiga krafter till förgångs. Högberg Frib. 324 (1910). —
(I 1 c α) -GÅNG, sbst.3 framför byggnad, sal l. rum o. d. befintlig gång; äv. bildl. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 47 (cit. fr. c. 1600; om ”en förlängd portgång med sitt portvärn”). En längd af förgångar och förgårdar. Rydqvist SSL 1: IX (1850; bildl.). —
(I 2 f) -GÅNGA3~20, r. l. f. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) benämning på de (natura)förmåner som en hemmansägare, vilken avträdt sitt hemman, rättsligen förbehållit sig: födoråd, undantag. Læstadius 2Journ. 100 (1833). Jämte benämningen undantag förekomma andra benämningar, såsom födoråd, förgånga, förgångsbeting, födomål m. fl. Emigrationsutredn. Bil. 10: 36 (1910). —
-GÅNGENHET0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f. [efter t. vergangenheit; till förgången, p. pf. av FÖRGÅ, v.2 (i bet. I 2, 3)] (föga br.) förhållandet att hava upphört att existera; konkret: det förgångna l. förflutna, forntid(en). Den af romantiken så högt skattade förgångenheten. Bolin Statsl. 2: 263 (1871). Förgångenheten såsom blott sådan kan .. omöjligen vara för friheten hotande. Wikner Tidsex. 176 (1888). —
(I 1 d) -GÅNGS-FOLK30~2. (föga br.) föregångsfolk (se d. o. 2). Langlet Ryssl. 12 (1898). Wirsén Vis. 187 (1899; i vers). —
(I 1 d) -GÅNGS-FRU30~2. (förr) förgångshustru av förnäm börd. Din svärmoder Frw Ebba ähr beden aff Frw Ebba Grip till Förgongsfrw j S. Herr Tuhro Bielkes begraffning. AOxenstierna Bref 4: 546 (1649). —
-GÅNGS-HJON30~2. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till FÖR-GÅNGA, sbst.: födorådstagare, undantagshjon. Læstadius 2Journ. 100 (1833). —
(I 1 d) -HUSTRU30~20. (förr) gift kvinna som fungerade som vicevärdinna vid bröllop, barndop l. begravning o. som gick före bruden vid vigsel l. före den som bar barnet vid barndop; brudfrämma. Affskaffes the monge förgångzhustruer som the nu bruke och driffue högferd med. Stiernman Com. 1: 356 (1589). Schroderus Comenius 591 (1639). Weise 1: 223 (1769). —
(I 1 d) -GÅNGS-JUNGFRU30~20. (förr) ogift kvinna med samma uppgift som en förgångshustru; brudfrämma. Serenius 59 (1741). Sahlstedt (1773). Weste (1807). —
(I 1 d) -GÅNGS-KVINNA30~20, sbst.1 (förr) kvinna som tjänstgjorde ss. förgångshustru resp. förgångsjungfru. Maria .. hafwer (vid bröllopet i Kana icke) suttit med til Bordz, vthan warit såsom en Förgångzquinna, och tagit i acht hwad på ett eller annat sätt kunne feelas. JMatthiæ 1: 208 (1658). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 167 (1863). —
-GÅNGS-KVINNA30~20, sbst.2 (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till FÖR-GÅNGA, sbst.: kvinnlig födorådstagare, undantagskvinna. SDS 1898, nr 167, s. 2. —
(I 1 d) -GÅNGS-LAND30~2. (föga br.) föregångsland. VL 1897, nr 191, s. 3. CTOdhner i LVetA IV. 3: 90 (1902). —
(I 1 d) -GÅNGS-MAN30~2, sbst.1, m.||(ig.). (-gånges- 1766)
1) man (person) som går i spetsen vid ett företag l. arbete; (arbets)ledare; jfr FÖREGÅNGS-MAN 1; särsk. (numera icke officiell term) mil. om militärperson som på grund av utbildning, teknisk färdighet o. d. är lämplig att leda militära arbeten (t. ex. fältarbeten) l. som gm framstående krigaregenskaper (mod, djärvhet, uthållighet o. d.) är underlydandes l. kamraters föresyn l. rycker dem med sig o. d. Verelius 71 (1681). LfF 1874, s. 121. Ingeniörsoldaterne användas .. såsom förgångsmän och ledare. LbFältarb. 1: 2 (1881). I forna tider .. voro officerarne egentligen förgångsmän i striden man mot man, i handgemänget. Oscar II 6: 238 (1892). Timmermansinrättningen upphörde 1883, hvarefter de s. k. förgångsmännen, 3 för hvarje kompani, uttogos och öfvades till 1888. 2NF 29: 84 (1919).
2) (föga br.) föregångsman (se d. o. 2). VL 1894, nr 138, s. 2. Schleiermacher .. var en förgångsman för den nya riktningen. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 266 (1900). 2NF 7: 650 (1907).
3) (†) föregångare; jfr FÖREGÅNGS-MAN 3. (Till Celsius') Runredningar hafver (jag) mera förtroende, än til hans både Förgånges- och Samtida-Mäns. SvMag. 1766, s. 723. —
-GÅNGS-MAN30~2, sbst.2, m. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till FÖR-GÅNGA, sbst.: manlig födorådstagare, undantagsman. Tiden 1848, nr 211, s. 4. Modin GTåsjö 151 (1916). —
-GÅNGS-STUGA30~20. (bygdemålsfärgat i vissa trakter) till FÖR-GÅNGA, sbst.: undantagsstuga. PT 1896, nr 219, s. 4. —
(I 2) -GÅNGS-VIS30~2, adv. (bygdemålsfärgat i vissa trakter, föga br.) i förväg, på förhand; provisoriskt. Berndtson (1880). Mr Desor .. upplyste förgångsvis, att dessa skålstenar förekomma i Schweiz ända upp på sidorna af Jura-bergen. LfF 1882, s. 144. —
(I 1 c α) -GÅRD3~2. [jfr t. vorhof]
1) inhägnad öppen plats framför ingången till en större byggnad (särsk. tempel l. palats); ofta i bild o. bildl. Möller (1755; under anticour). En af Templets (i Jerusalem) förgårdar. Ödmann StrFörs. 1: 46 (1799). Att hon (dvs. jorden) må en förgård blifva / Till den himmel, dit du vill / Samla dem dig höra till. Ps. 1819, 73: 6. Kyrkorna fingo .. under gammalkristen tid ofta en af täckta gångar omgifven förgård. Wrangel ByggnH 12 (1904). Han .. gled in i den halvdvala, som för honom var en förgård till sömnen. Månsson Rättf. 1: 181 (1916). jfr TEMPEL-FÖRGÅRD. särsk.
a) i uttr. hedningarnas förgård. SvLittFT 1834, sp. 75 (bildl.). (Proselyterna) veta, att äfven de, fastän de ej äro judar, få komma in på templets yttre förgård. Dock — där måste de stanna, och därför kallades denna förgård hedningarnas förgård. THjelmqvist i LäsnHem. 1895, 3: 3.
b) om öppen (vanl. med planteringar l. anläggningar försedd) plats mellan hus o. gata (i stad). SFS 1874, nr 25, s. 9. ”Kungsportsavenyen”, en bred med förgårdar och trädrader försedd gata (i Göteborg). TT 1899, B. s. 8.
2) i vissa speciella bildliga anv.
a) anat. om förrum framför kanal l. hålighet. särsk.
α) i örats klippben befintligt rum mellan båggångarna o. snäckan, vestibul. Lovén Huxley 160 (1871).
β) om rummet mellan blygdläpparna å de yttre kvinnliga genitalia (i vilket slidan o. urinröret utmynna). Sjöstedt Förlossn. 15 (1875).
b) bot. yttre andhåla vid (djupt liggande) klyvöppning å blad l. annan grön växtdel. BotN 1872, s. 142. Areschoug Bladb. 30 (1905).
c) fisk. å ryssja. Jättestora ryssjor med en förgård af tvänne vinkelformigt omvikta nätarmar. SvRike I. 1: 268 (1899). Ekman NorrlJakt 349 (1910). —
-GÅRDS-PSALM. (mindre br.) till FÖR-GÅRD 1: psalm av mera allmänt religiöst innehåll som icke berör det centrala i kristendomen. LfF 1908, s. 228. KyrkohÅ 1916, s. 58. —
(II B) -GÄLDA l. -GÄLLA, v.; vbalsbst. -ilse (Ebr. 10: 35 (NT 1526)), -ning (Fosz 329 (1621)); -are (Syr. 35: 13 (öv. 1536)). (-ld- 1536—1621; -ll- 1523—1712) [efter mnt. vorgelden (o. t. vergelten); jfr GÄLDA o. GÄLLA, vara värd o. d.] (†)
1) betala; ersätta (ngn en förlust l. skada). Huar then .. någett affhendett eller borttagit bliffuer .. Tåå wele wij förgelle thett och betala. GR 1: 83 (1523). Thå skola samma hans barn forgelles och forlægges med så mykit som gode men ther om mæthendis varde. Därs. 4: 188 (1527). Fosz A 2 b (1621).
2) vedergälla. Min är hempden och iach skall förgellat, sägher herren. Rom. 12: 19 (NT 1526; Bib. 1541: wedhergellat). Om en Skälsord medh Skälsord förgäller. Schroderus Kors. 393 (1641). MStenbock (1712) hos Loenbom Stenbock 3: 222.
-GÄNGELSE0400 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [jfr d. forgængelse; användt ss. vbalsbst. till FÖR-GÅ, v.2, FÖRGÅS (i bet. I 3)] (i sht i högre, särsk. religiös stil) förhållande(t) att en organism l. över huvud allt levande o. hela den materiella världen förgås l. upphör att existera; upplösning (gm döden); förintelse; tillintetgörelse; ofta med en viss konkretisering om döden l. förintelsen fattad som en värkande kraft l. naturlag; särsk. i uttr. skatta l. (numera bl. ngn gg i högre stil) betala sin skatt åt förgängelsen, dö l. (om sak) förintas, förstöras, försvinna. Tw .. tillstädher (icke) ath thin häloghe skall see förgängelse. Apg. 2: 27 (NT 1526; ännu i Bib. 1917). Ej döden, ej förgängelsen / Der (i himmeln) skola härja mer. Ps. 1819, 486: 4. Det var den 26 Februari 1814, Sergel betalte sin skatt åt förgängelsen. Crusenstolpe Mor. 6: 610 (1844). Allt måste lyda förgängelsens lag. Cavallin (1875). Det vanprydande huset .. kommer ändtligen att skatta åt förgängelsen. VL 1905, nr 276, s. 4. (†) Werldenes förgängelse (dvs. undergång) genom Eld. Rudbeck Atl. 3: 159 (1698). —
-GÄNGLIG040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), adj.; adv. -en (†, GR 26: 359 (1556)), -t (föga br., Wirsén Dikt. 1: 205 (1876)). (-gängel- 1526 (: oförgengeligha)—1843. -gängl- 1526 (: forgenligh), 1651 osv.) [fsv. förgängliker, liksom d. forgængelig av mnt. vorgenklik, till vorgān (se FÖRGÅ, v.2 I 3); jfr t. vergänglich] (i sht i högre, särsk. religiös stil) som enl. naturens ordning är underkastad förgängelse, upplösning o. förvandling; som ej varar beständigt, timlig, ändlig; ovaraktig, obeständig, flyktig, snart övergående; i ä. tid stundom närmande sig bet.: fåfänglig, tom, väsenslös. The skola få ena förgenligh crono, män wij ena oförgengeligha. 1Kor. 9: 25 (NT 1526). Alt timmeligit är förgängeligit, flytt och obeständigt. Schroderus Comenius 966 (1639). (Den som ej skådat det sanna ljuset) han blifver eij annat varse än mörcker, falskt skien och förgiänglig skugga. Ehrenadler Tel. 160 (1723; fr. de vaines ombres). Ett sinne, som .. höjer sig öfver det förgängliga. Geijer II. 1: 39 (1825). Lätt förgängligt material som trä. Hahr ArkitH 45 (1902). jfr LÄTT-, O-FÖRGÄNGLIG. —
-GÄNGLIGHET040~1 (jfr anm. 2:o sp. 2313), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er (PJGothus Savonarola SyndSp. C 1 b (1593)). (-gängel- 1526—1821. -gängl- 1695 osv.) till FÖRGÄNGLIG.
1) (i sht i högre, särsk. religiös stil) förhållande(t) att vara förgänglig l. underkastad förgängelse; ändlighet; ovaraktighet, obeständighet, flyktighet. Linc. (1640). Salomon .. talar om wårt Lijfs förgängelighet. Stiernhielm Arch. B 1 a (1644). Fåfänglighet, förgänglighet. Dessa tvänne ord stå inskrefna öfver naturens så väl som tidens tempel. Franzén Tal 332 (1826, 1835). Förgänglighet är det skönas väsende. Ljunggren Est. 1: 84 (1856). Här i förgänglighetens värld. Oscar II IV. 1: 112 (1871, 1890). jfr O-FÖRGÄNGLIGHET. särsk.
a) (föga br.) konkret(are). PJGothus Savonarola SyndSp. C 1 b (1593). Alt hwad wij på jorden äga, / Thet är alt förgänglighet. Ps. 1695, 270: 1; jfr Ps. 1819, 455: 1.
b) (†) övergående i bet.: förgängelse, död. Creaturen skola och wardha frij aff förgängelighetennes träldom. Rom. 8: 21 (NT 1526). Alla jorderikes skatter äro förgängeligheten underkastade. Schartau Pred. 139 (1821).
2) (i religiös stil) konkret i sg. best. om den ändliga världen l. det timliga jordelivet (i motsats till evigheten); numera bl. ngn gg i uttr. (här) i förgängligheten. Myndlingarnes Fader Per, lemnade förgängligheten redan i början af sidstl:ne februarij månad. VDAkt. 1790, nr 232. Jag går ännu här uti förgängligheten. CCGjörwell (1798) i MoB 2: 167. Wecksell SDikt. 29 (c. 1856). Sundén (1885).
Ssg (till FÖR-GÄNGLIGHET 1): förgänglighets-känsla. Ljunggren i SAH 50: 196 (1874). Den förgänglighetskänsla, som Bellman .. ägde .. i utomordentligt hög grad. SvLittH 1: 403 (1919). —
-GÄRNING040 (jfr anm. 2:o sp. 2313). [fsv. forgærning; vbalsbst. till forgæra, forgøra (se FÖRGÖRA)]
1) (†) illgärning, svårt brott (särsk. i fråga om förgiftning l. användande av trolldom). Funnes och någon som .. så omenniskeligh wore, att han sigh till Rijke, Land eller Furstendöme, olageligen komma wille, antingen medh dråp, förgift eller annor förgerning. Lagförsl. 10 (1609). (Sv.) Förgierning (lat.) facinus. Swedberg Schibb. 329 (1716).
3) (numera bl. arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat) utövande av trolldom, signerier o. andra ”hemliga konster”. När de sig grofueligen förset hafwe .. som är medh Förräderi, Hoor, Mordh, Förgerning. Annerstedt UUH Bih. 1: 31 (i handl. fr. 1595). Huruledes man skal handla med Miölk när hon med Förgerningar och Troldom är förgiord. IErici Colerus 2: 21 (c. 1645). BtFinlH 2: 327 (1670). Förgerningen kunde enligt domböckernas vitsord verkställas .. på mångfaldiga .. sätt, såsom genom strykning med handen, genom ond dryck eller mat, och genom oräkneliga sympathetiska medel. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 118 (1863). Norlind SvFolkl. 84 (1911).
Ssg (till FÖR-GÄRNING 3): förgärnings-knuta. (förr) Förgerning skedde oftast genom en s. k. förgerningsknuta, innehållande onda trollmedel, såsom solfva-tråd, ben af Bjergaharar o. s. v. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 117 (1863). —
-GÄT, sbst. [vbalsbst. till FÖRGÄTA] (†) förgätenhet, glömska; i uttr. ställa i förgät, glömma. Girs Edelh. B 5 a (1627; rimmande med fiäät).
Spoiler title
Spoiler content