publicerad: 2017
VETTIG vet3ig2, adj. -are; adv. -T.
Ordformer
(vett- (w-) 1587 osv. wet- (-ee-) 1579 (: wetigheet)–1737. witt- 1536–1734 (: fåwittigt). wätt- 1619. -ig (-gh) 1536 osv. -ug 1619–1906)
1) motsv. VETT 2 (a): förnuftig l. förståndig l. klok (se d. o. 1); äv.: som har sitt fulla förstånd l. är vid sina sinnens fulla bruk (jfr KLOK 2); i sht förr äv. närmande sig bet. dels: bildad l. upplyst, dels: kunnig l. skicklig l. erfaren (jfr VETT 1); äv. i överförd anv., om ngt sakligt (se slutet); jfr 2. Een wittigh gör alting med beskedheligheet. SalOrdspr. 13: 16 (öv. 1536). (Jag) befinner att I wettigt och rättrådigt .. förfarit hafwe. Gustaf II Adolf 524 (1629). Man torde mena, at thet wore bettre wara ett tamdt och effter sin art wetigt diur, än en rasande menniskia. Münchenberg Scriver Får. 79 (1725). Han var .. en gudelig Förste, och tillika ganska vettig uti alt det, som hörde til den verldsliga styrelsen. SvMerc. 1765, s. 457. Det vore .. en stor orättvisa att icke erkänna, det vettiga fruntimmer ju vida öfverträffa karlarne uti författandet af tendensromaner. Wingård Minn. 5: 144 (1847). En onödigt vidlyftig lärdomsapparat, som i sin benhårda torrhet ofta torde skrämma ganska vettiga läsare på flykten. Lidforss Vetensk. 136 (1903). Ingen vettig människa beger sig till en sådan plats frivilligt. Östergren SistCig. 231 (2009). — jfr BOK-, FRÅN-, FÅ-, HALV-, SMÅ-, VAN-VETTIG. — särsk. om ngt sakligt: som vittnar om l. präglas av l. ger uttryck för gott förstånd l. sunt förnuft, förnuftig (se d. o. 2); äv. närmande sig l. övergående i bet. dels: lämplig l. tjänlig l. ändamålsenlig, dels: rimlig l. skälig. Vettiga åsikter, kläder, priser. De fick inte ett vettigt ord ur honom. Du måste komma hem i vettig tid. Att tacka nej är det enda vettiga. Månge ährlige och tappre mäns .. flijt, wettige conduite, mandom och arbete. Stiernman Riksd. 997 (1642). Spel och dans .. til wanarts inritande uti de späda och mindre wettiga åren. KulturbVg. 1: 103 (1752). Den som någonsin skrifwit en wettig rad för präszen, wet, at man gör det aldrig onäpst. EP 1794, nr 46, s. 2. Det är inte vettigt, fyra och femtio för en svångrem. Salje DessBröd. 129 (1964). Finns det bara ett vettigt vindskydd kan fåren gå ute på vintern. DN 10/1 1985, s. 15.
2) (numera mindre br.) motsv. VETT 4: som vet att skicka sig, hyfsad, belevad; förr äv. mer l. mindre liktydigt med: kvick l. spirituell; äv. överfört, om beteende l. yttrande o. d.; i vissa språkprov utan klar avgränsning från 1. Commentowski (skall) hafwa betedt sig mycket wettig emot dee Swänska fångarne. KKD 8: 224 (1706). (Han) är en ährlig och redelig man, och vtom sin tienst ibland annat folck beskedelig, höflig och wettig. Swedberg Lefw. 624 (i handl. fr. 1724). Hvarföre hör man intet af de glada infallen, de vettiga, fina anmärkningarne, som eljest äro hennes egna? Bremer Dagb. 52 (1843). Han var lika mot alla, som uppträdde vettigt och hyfsat, och i händelse av otillbörligt beteende kunde han bita av den felande. ÅbSvUndH 59: 96 (1940). Östergren (1967).
Avledn.: VETTIGHET, r. l. f. [fsv. vitughet]
1) till 1: om egenskapen l. förhållandet att vara vettig, förnuft l. klokhet l. vett (se d. o. 2 (a)). Herren giffuer wijsheet, och vtaff hans mund kommer wittigheet och förstond. SalOrdspr. 2: 6 (öv. 1536). Har magistraten .. till att bepröfwa dheres wettighet låtit dhem upkalla, till att förklara sigh noga. HalmstDomb. 2: 83 (1684). En god exponent för modern heminredning både vad skönhet och vettighet beträffar. Form 1950, Ann. s. 59. jfr från-, o-, van-vettighet.
2) till 2: (numera mindre br.) hyfs l. belevenhet l. vett (se d. o. 4). Lind 1: 198 (1749). (Riddaren) tiger af ren vettighet, ty han är gäst och jag är värdinnan, som det höfves att först tala. Bååth WagnerS 4: 84 (1908). (Rektorn) insåg alltför väl, att bokvett ingalunda är detsamma som bildning och vettighet .. Att skapa ett sundt sällskapslif .. och främja smaken för ädlare nöjen, blef därför .. hans uppgift. ÅbSvUndH 63: 63 (1941).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content