SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HALV- ssgr (forts.):
(4) HALV-ULK. zool. fisken Artediellus uncinatus (Reinh.). Lilljeborg Fisk. 1: 161 (1881). FoFl. 1908, s. 115.
(4) -UNCIAL. (i fackspr.) benämning på (bokstav tillhörande) en viss, i handskrifter från den tidiga medeltiden använd skrivstil utgörande en modifikation av uncialen; äv. i överförd anv., om handskrift som är skriven med dyl. skrift. Lyceum 2: 174 (1811). VerdS 91: 7 (1900). Cod. Veronensis .. halvuncial från 600-talet. Friesen (o. Grape) CodArg. 77 (1928).
(4) -UNG. (mera tillf.) icke alldeles ung; jfr HALV-GAMMAL. Fröding ESkr. 2: 26 (1891). Strindberg Fagerv. 278 (1902).
(4) -UPPHÖJD~02, äv. ~20, p. adj. (framställd) i lågrelief. Halvupphöjt arbete, lågrelief, basrelief. Möller (1790). Å sträfpelarens sydvestra sida märkas .. halfupphöjda figurer. Brunius SkK 102 (1850). Figurer afbildade i halfupphöjdt arbete. LbFolksk. 175 (1890).
(4) -UPPHÖJNING~020. (föga br.) lågrelief, basrelief. I halfupphöjning (basrelief) arbetade inhuggningar. 2VittAH 14: 29 (1828, 1838). Alexanderson Sept. 33 (1868).
(4) -UPPLYST~02, p. adj.
1) (†) halvbildad. Lefrén Förel. 2: 265 (1817). Halfupplysta bönder och halfherrar. Palmblad Norige Bih. 65 (1847).
2) (bl.) svagt upplyst, halvmörk, skum. Den halfupplysta gången. Almqvist DrJ 102 (1834).
(4) -VAKANS. (förr) mil. vid rusthållet för längre tid bestående vakans, då bl. häst o. mundering, men icke ryttare uppsattes o. underhölls av rusthållaren, ryttarvakans. NF (1882).
(4) -VAKANT. (förr) mil. jfr -VAKANS. BtRiksdP 1883, I. 1: Inkomstber. s. 19. Halfvakanta rusthåll och rotar vid kavalleriet. Därs. 1890, Saml. 1. I. 2: nr 5, s. 31. SFS 1892, nr 108, s. 7.
(4) -VAKEN. i ett tillstånd midt emellan sömn o. vaka, icke fullt vaken. Serenius Aa 4 b (1734). Dahlbäck Åbergson 255 (1914).
(4) -VALLONSMIDE~0020. (förr) metall. benämning på en förr inom järnhanteringen begagnad färskningsmetod som utgjorde en avart av tysksmide. Rinman (1788). 2NF (1909).
(4) -VALS, pl. -ar. tekn. halvtygsvals. Ambrosiani DokumPprsbr. 191 (i handl. fr. 1788). Därs. 367 (1923).
(1 y α) -VANTE. (i sht förr) jfr HALV-HANDSKE. DA 1808, nr 137, s. 6. Linder Tid. 138 (1924).
(4) -VARAFTIG. (†) som icke är fullt stridsduglig. BtFinlH 4: 351 (1568; i förteckning över hertig Johans hovfolk).
(4) -VARM. icke alldeles varm; ljum; tempererad. Linné Skr. 5: 163 (1732). Tempererade eller halfvarma växthus. HbTrädg. 7: 2 (1883). Baka .. i halfvarm ugn. Grafström Kond. 233 (1892). I de halfvarma rummen. Almquist Häls. 487 (1896).
(1) -VARV. ett halvt varv. (Han) Vände sig rundt ett halfhvarf. Berg Sjöf. 147 (1910).
(4) -VATTENGAS~002. tekn. ett slags generatorgas. Den gas, som erhålles vid samtidigt ledande af luft och vattenånga genom glödande kol .. har .. blifvit tilldelad benämningen ”halfvattengas”. TT 1891, s. 83. 2NF 9: 917 (1908).
(1) -VATT- l. -VATTS-LAMPA. tekn. elektrisk glödlampa vari metalltråden är innesluten i en gasatmosfär, varigm temperaturen kan höjas o. ljusutbytet stegras. SD(A) 1915, nr 285, s. 1.
(1) -VECKO-BLAD. Wieselgren Samt. 96 (1873, 1880).
(1) -VECKO-TIDNING. tidning som utkommer två ggr i veckan. Den illustrerade halfveckotidningen Svea. Samtiden 1871, s. 764.
(1) -VECKO-UPPLAGA~020. jfr -VECKO-TIDNING. Tidningens Halfveckoupplaga, som utgifves Onsdags- och Lördagsmorgnar. NDA 1863, nr 221, s. 2.
(1) -VERS. metr. halv vers (i vers med cesur); hemistik. Hof Underr. 104 (1766). Wrangel Dikten 145 (1912).
(4) -VETT. (numera föga br.) icke tillräckligt utvecklat vett, klent vett. Thorild Gransk. 1784, 1: 11. Atterbom Lyr. 3: 205 (1839). Östergren (1926; anfört ss. mindre vanl.).
(4) -VETTIG. (numera föga br.) jfr -VETT. Manifest 16/1 1644, s. I 3 b. Thorild Gransk. 1784, 1: 34.
(4) -VETTING. (†) person med klent vett. Thorild Bref 1: 60 (1781). Dens. Gransk. 1784, 1: 34.
(4) -VID, adj. särsk. i fråga om klädesplagg: midt emellan vid o. snäv, tämligen vid. Ärmarna äro halfvida. MagKonst 1844, s. 144. SthmModej. 1850, s. 8.
(4) -VIDER, prep. (†) vid pass, inemot. Merhe ähn till halffwidher hundert Centhner Salpether. HSH 27: 110 (1565).
(4) -VILD. mer l. mindre vild l. otämd; midt emellan tam o. vild; nästan vild. Linc. (1640; under semifer). Med halfvild uppsyn. Eurén Kotzebue OkSon. 11 (1794). Utefåren (på Gotland) .. fingo .. leva i ett halvvilt tillstånd i skogarna. Erixon SkansenKultH 71 (1925).
(4) -VILDE. bl. i ringa grad civiliserad människa, person som står nära vildens kulturstadium. Porthan 5: 432 (1800). Råa halfvildar. Fryxell Ber. 11: 201 (1843). Strindberg Hafsb. 78 (1890).
(1 å) -VIND, r. l. m. (föga br.) sjöt. halv vind. Röding SD 40 (1798). Konow (1887). Östergren (1926).
(1 y) -VINGAD, p. adj. zool. nästan bl. i pl., äldre benämning på insektordningen Hemiptera, skinnbaggar (eg. på den till denna ordning hörande underordningen Heteroptera, stinkflyn, hos vilken framvingarna i den basala, vanl. större delen äro läderartade, men i spetsen hinnaktiga). Holmberg (1795; under hémiptère). 2NF 33: 487 (1922).
(1 y) -VINGAR, pl. zool. äldre benämning på insektordningen Hemiptera, ävensom på underordningen Heteroptera; jfr -VINGAD. Thorell Zool. 2: 377 (1865). 2NF (1909).
(4) -VISSEN. som börjat vissna; nästan vissen. En halvvissen blomma, bukett.
(4) -VISSNAD, p. adj. delvis l. nästan vissnad; äv. bildl. Min Mosters halfvissnade behageligheter. Ekelund Fielding 309 (1765). Det halfvissnade, doftande gräset. SvT 1852, nr 152, s. 4.
(4) -VISTING. (†) halvfånig människa. ÄARäfst 36 (1596). VDAkt. 1679, nr 66.
(4) -VIT. (i sht i fackspr.) icke helt l. fullt vit; särsk. metall. om tackjärn: som är till hälften vitt o. till hälften grått i brottytan. KKD 5: 321 (1712). I afseende å färgen delas fönsterglas i helhvitt och halfhvitt. SFS 1894, Bih. nr 58, s. 21. JernkA 1902, s. 448.
(4) -VOKAL, r. språkv. vokal som tjänstgör ss. konsonant, icke stavelsebildande vokal (konsonantiskt i o. u); förr äv. om vissa konsonanter som uppfattades ss. ett mellanting mellan konsonant o. vokal, dels om j och v, dels om l, m, n, r och s; jfr HALV-KONSONANT. Wikforss 1: 732 (1804). Aurén Ljudl. 15 (1869). Svahn LbMuntlFöredr. 36 (1903).
Avledn.: halvvokalisk, adj. språkv. Björkman (1889).
(4) -VRÄKLING. (†) ett slags spik. MeddNerFmF 1: 145 (1553). HH XIII. 1: 227 (1566). jfr: Halfvrecklingx spiik. Johansson Noraskog 2: 266 (cit. fr. 1551).
(4) -VUXEN, p. adj. [fsv. halff wexen] (bl.) till hälften l. delvis utvuxen; som ännu icke nått sin fulla storlek l. mognad; särsk. om människa l. djur: ännu icke fullvuxen, i uppväxtåldern. Halvvuxna söner, döttrar, pojkar, flickor. GlTer. 13 (c. 1550). Half vuxena galtar. BoupptVäxjö 1804. Spritade, halfvuxna åkerärter. Friberg Kokb. 58 (1893).
(1) -VÅNING. (mellan)våning av betydligt mindre höjd än husets övriga våningar; entresoll. Holmberg 1: 754 (1795). Den våning Karl XV bebodde i nordvästra flygelns botten- och halfvåningar. Sthm 2: 35 (1897).
(4) -VÅT. icke riktigt torr; tämligen våt. Linc. (1640; under semimadidus). Trött och halfvåt som jag var. EWigström i Landsm. VIII. 1: 14 (1887). särsk. tekn. i uttr. halvvåta metoden, vid tegeltillvärkning: metod varvid leran användes i något fuktigare tillstånd än vid den halvtorra metoden. TT 1898, K. s. 75.
(3) -VÄG, r. l. m. (†) i uttr. på halvvägen, på halva vägen, halvvägs; bildl. Dalin Arg. 2: 447 (1734, 1754).
-VÄGS, förr äv. -VÄGES l. -VÄG l. -VÄGA, adv. vid l. till en punkt som ligger midt emellan tvenne platser l. punkter o. d. (eg. tänkta ss. utgångspunkten o. målet för en förflyttning); halva vägen; på halva vägen. Han hade hunnit halvvägs hem l. till staden. Gården ligger halvvägs från A. till B. l. mellan A. och B. Halvvägs upp, ned. Berghet (Sinai) brann halffwäghes vp til himmelen. 5Mos. 4: 11 (Bib. 1541). När man hunnit halvvägs uppför Tigris. Grimberg VärldH 3: 112 (1928). särsk.
a) (†) i uttr. halvvägs på (ngt), midt på (ngt). 2Mos. 38: 4 (Bib. 1541).
b) (†) i uttr. från halvvägs, efter att bl. hava tillryggalagt halva vägen. Hvem for till Ryssland när Sverin kom från halfvägs hem och blef Commendeur? CAEhrensvärd Brev 2: 96 (1796).
c) bildl. Balck Ridd. E 3 b (1599). Prästen hade hunnit ungefär halvvägs med sin predikan. Lagerlöf Sten. 4 (1914). särsk.
α) i fråga om tid.
α') (i folkligt spr., föga br.) i uttr. till halvvägs middag, till midt på förmiddagen. Kolmodin QvSp. 2: 313 (1750).
β') (†) i uttr. (klockan) halvvägs ett, två osv., (klockan) halv ett osv. (Hon) afsomnade .. halfveg thu om natten. OxBr. 11: 38 (1621). Klåckan halfvegz siu om qvällen. RARP 10: 125 (1668).
β) (ngt vard.) halvt, till hälften; nästan; jfr HALV 4 c. Halfwägs utom sig. SEBrenner (1715) hos Frese VerldslD 20. En trovärdig person, som halvvägs gått i borgen för .. (historiens) sanningsenlighet. NDA(A) 1929, nr 87, s. 8.
γ) (ngt vard.) i uttr. icke halvvägs, icke (ens) till hälften, icke på långt när. Sädesodlingen i .. (Holland) räcker ej halfvägs till dess behof. VL 1892, nr 282, s. 3.
(4) -VÄRLD. (i sht i fråga om utländska förh.) = DEMIMOND 1. Levertin 23: 84 (1883). Den högre societetens damer af värld och halfvärld. Lundegård Tit. 205 (1892). Laurin Folkl. 206 (1915).
Ssg: halvvärlds-dam. (föga br.) demimonddam. SmålAlleh. 1883, nr 130, s. 2.
(jfr 1 p ε) -VÄRRE. (†) dubbelt värre; långt värre. Onder är icke godh, för än annan halfwerre kommer. SvOrds. B 8 a (1604).
(4) -VÄXT, p. adj. = -VUXEN; numera nästan bl. om växt o. d. En halffwäxt Lax. Linc. (1640; under sario). Den halfväxta rågen. Fryxell Ber. 3: 134 (1828). 2 fullväxta och 1 halvväxt dräng. Hörlén GSed. 11 (1914).
(1, 4) -YLLE. vävnad av (ungefär) hälften ull o. hälften bomull l. (mera sällan) linne. Några alnar .. hvitt Halfylle. DA 1825, nr 62, s. 3. Halfylle .. har vanligen varp af bomull och inslag af ullgarn. 2NF 33: 547 (1922). särsk. [jfr eng. shoddy] (i sht i Norrl., vard.) bildl., föraktlig benämning på uppkomling(ar); halvherrskap. Storindustriens nya tidsålder hade .. dragit med sig .. lycksökande slödder .. patrask och halvylle. Högberg Frib. 84 (1910). Hammarström Gyckelm. 51 (1919).
Ssgr: halvylle-band. Dalin (1852).
-flanell. QvinlHemsl. 18 (1880).
-garn.
-herrskap. (i sht i Norrl., vard.) halvherrskap; jfr -YLLE slutet, ävensom BOMULLS-HERRSKAP. FoU 15: 48 (1902). Högberg Frib. 123 (1910).
-klänning. BoupptVäxjö 1856.
(1) -ÅM. (förr) (rymdmått som rymmer) en halv åm. G1R 23: 175 (1552). Loenbom Stenbock 4: 20 (1765). jfr Falkman Mått 1: 314 (1884).
Spoiler title
Spoiler content