VIRA vi3ra2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr d. vire; av eng. wire (se VAJER), sannol. ombildat efter mönster av ord med likartad bet. ss. BANA, sbst.1]
tekn. i pappers- l. kartongmaskin: på valsar löpande perforerad duk (av metalltråd l. (o. numera i sht) plast) varpå pappersmassan flyter ut för att avvattnas; jfr SIL-DUK b. UB 1: 466 (1873). För att ernå bästa möjliga förfiltning hos pappersbanan bibringas viran, förutom rörelsen i löpriktningen, även en lämplig skakning i sidled. HantvB I. 5: 287 (1937). Ett pappers kvalitet bestäms av viran, den stora ändlösa metallduk, på vilken den våta pappersmassan formas till färdigt papper. DN(A) 11/12 1964, s. 31. — jfr RUND-VIRA.
-MARKERING. [jfr eng. wire mark] om avtryck efter viraduk i papper l. kartong o. d. TNCPubl. 29: 51 (1958). —
-PARTI, sbst.2 (sbst.1 se vira, sbst.2 ssgr). parti av pappersmaskin som utgörs av viran, registervalsparti. Virapartiet hvilar på 150 mm. breda mässingsklädda stålskenor, och kan skakningen såväl med afseende på hastighet som slaglängd ställas, äfven under det maskinen arbetar. TT 1898, Allm. s. 87.
SAOB
