VITALISM vit1alis4m, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. vitalismus, eng. vitalism; av fr. vitalisme, till VITAL. — Jfr VITALIST]
filos. teori enligt vilken allt organiskt liv är avhängigt en vital (se d. o. 1) princip l. livskraft (o. inte enbart kan förklaras gm fysikaliskt-kemiska processer); äv. (i fackspr.) om ideal l. (i sht litterär l. konstnärlig) strömning som bejakar livet l. kroppen l. sexualiteten o. d. TLäk. 1833, s. 380. Den s. k. vitalismen, enligt hvilken .. (bl. a.) irritabiliteten och sensibiliteten .. voro yttringar af en särskild lifskraft, vis vitalis, hvilken ställdes vid sidan af de öfriga s. k. naturkrafterna. Wirén ZoolGr. 1: 108 (1896). (Filosofen har) utvecklat en ny vitalism, som har ”livet” som grundbegrepp och återför medvetandet på kroppsliga förhållningssätt. DN 8/4 1990, s. B4. Artur Lundkvists vitalism. FaluKurir. 7/7 2010, s. 11. — jfr NEO-VITALISM.
