(numera bl. ngn gg) högljudd l. högröstad l. ljudlig; äv. [med anslutning till ÖVER II 8] alltför l. överdrivet högljudd osv. Thet öfwerliudt skriande, som the gofwo ifrå sig. Humbla Landcr. 533(1740). Nu vardt glädjen öfverljudd. Tåcket band! tåcket rart band! Almqvist Kap. 46(1838). Fransmannen .. svarade med .. en sådan mängd af komiska infall, att de honom egnade lyckönskningarna slutligen öfvergingo till det öfverljuddaste skratt. SvBiet 13/11 1841, s. 2. En bland de damer, som öfverljuddast plägade låta förnimma sitt missnöje. Tegnér Armfelt 1: 320(1883). Uppe från den fängelseaktiga salen .. hördes våldsam, öfverljudd gråt. Heidenstam Col 211(1888). Munterheten är överljudd och står .. inte i någon rimlig proportion till det komiska som händer. DN(A) 3/11 1930, s. 6.
