ANAMMELIG anam4elig, äfv. 0302, l. ANAMLIG anam4lig, adj. -are.
Ordformer
(-elighen (nom. sg.) NT 1526; -mligen (nom. sg.) O. Petri (1528); se under 1)
Etymologi
[fsv. anameliker; jfr fd. annamlig, t. annehmlich; med afs. på bet. o. härledning jfr äfv. ANGENÄM]
1) (nästan †) motsv. ANAMMA 4: välbehaglig, angenäm. Ath min tieniste som iach gör j Hierusalem må annammelighen warda helgomen. Rom. 15: 31 (NT 1526; öfv. 1883: välbehaglig). Sådant är gott och annammelighit för gudh. 1 Tim. 2: 3 (NT 1526). Huru skulle nw gudhi anamligen wara thenna (dvs. dessa) prebendors stichtilse. O. Petri Sakr. H 3 b (1528). Um än fast them bättre och anameligere våre att hafve friden. RA 1: 524 (1547). Swedberg Schibb. g 1 a (1716). Anammelig, annehmlich, genehm, angenehm. Lind (1749).
