SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANHOPA an3~hω2pa, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.).
Etymologi
[efter t. anhäufen med anslutning till HOPA; jfr nnt. anhopen, holl. aanhoopen; jfr äfv. AN, adv. II 3 o. 5]
i sht naturv.
1) tr.: (småningom l. efter hand) hopa (ngt); hopa till allt större mängd. Af vinden anhopad sand. Klöfver, luzern, vicker, ärter och bönor .. besitta .. en egendomlig .. förmåga att uppsamla och anhopa qväfve. N. H. Nilsson i Tidskr. f. landtm. 1889, s. 550.
2) refl.: (småningom) samla sig, afsätta l. aflagra sig osv. i allt större hop(ar); (småningom l. efter hand) hopa sig. (Moränerna) uppstodo af de långs sidorna och främre ändan af fjellismassorna sig anhopande block och stenar, som der blefvo vid snöns smältning småningom afsatta. SKN 1841, s. 147 a. Att celler anhopa sig i lungblåsorna. Uhrström Hemläk. 346 (1881, 1886).
3) pass. i intr. bet. = 2. De vestliga och sydvestliga vindarna .. förmå icke öfverskrida Sarik-kol-kedjans tröskel, och derför anhopas här sanden. Sv. Hedin. i SD (L) 1895, nr 65, s. 5.
4) i p. pf. ss. adj.: samlad l. förefintlig i (stor) mängd l. ymnighet; bildande ett knippe (l. knippen) l. en klunga (l. klungor) o. d. Nervceller .., hvilka äro anhopade i vissa områden af (hjärn-) barken. R. Tigerstedt i Nord. tidskr. 1894, s. 44. jfr: Ändtarmen måste befrias från i densamma anhopade exkrementer. Lundberg Husdj. 337 (1868).
Spoiler title