ARNE l. ARN, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. arne, arn, ärn, motsv. d. arne, ä. nor. arn; jfr det från nordiskt språk till lapskan lånade arne. Formerna torde sannol. böra förklaras ss. nybildade nominativer till de synkoperade kasusformerna af fsv. ärin, arin. Vokalen ä tillkommer i sistnämnda ord ljudlagsenligt endast de osynkoperade formerna, men har från dem inträngt äfv. i de synkoperade, hvarefter dessa senare gifvit upphof åt formen ärne (o. sv. dial. ärn). Se för öfr. ÄRIL]
(†) härd, eldstad, spis. Liggia heem widh arnen. Loccenius Lex. jur. 14 (1665; anf. ss. ett ”proverbium Sueticum”, dvs. svenskt talesätt); jfr Törning 103 (1677). Kiök och Arnar. Spegel Guds verk 105 (1685; i registret öfver ”gamla Ord som äre uti thenna Skriften införde” förklaradt med ”Kökspjs”). Arn .. eeldstad. Dens. Gl. (1712). Arn, focus. Ihre Gl. (1769).
Anm. Af det sätt hvarpå Loccenius anför talesättet ”liggia heem widh arnen” tyckes framgå, att uttrycket på hans tid varit en arkaistisk fras i hvilken betydelsen af ordet arnen ej längre allmänt stod klar för språkmedvetandet. Spegels försök att införa ordet i litteraturspråket rönte ingen framgång.
