ATLANTID at1lanti4d, i bet. I f., i bet. II m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid förekom ordet i sv. med latinsk böjning (i pl.). Wennerdahl Lex. myth. 91 (1748; i bet. I).
II. [sannol. under påverkan af I bildadt till lat. Atlantis, gr. Ἀτλαντίς, användt ss. benämning på en stor ö som enl. Plato skulle hafva legat i Atlantiska oceanen men sedan sjunkit o. som erhållit sitt namn af sin förste konung, Atlas] (i sht i poesi) inbyggare på sagoön Atlantis. Är det ert forna ljus, försvunne Atlantider! / Hvars kunskaps första sken, hos alla folk och tider / Den vise får igen. J. G. Oxenstierna 1: 93 (1805). Atterbom Minnest. 1: 112 (1847). Så efter mäktiga öden / sjönk och förgicks Atlantidernas makt. Fröding N. dikt. 138 (1894).
Anm. till II. Ön Atlantis ansågs, som bekant, af O. Rudbeck d. ä. vara Sverige (Skandinavien), en uppfattning som han söker bevisa i sitt ryktbara verk ”Atland eller Manheim” (1679—1702), se särsk. 1: 145-302. Det gr. ordet betraktade han ss. en förvanskning af ett nordiskt Atland. Med anslutning till Platos uppgift, att Atlantis hade sitt namn af Atlas, härledde han Atland ur det fnord. mansnamnet Atle, hvaraf enl. hans åsikt det gr. Ἄτλας var en ombildning.
