SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BELJUGA bejɯ4ga, i Sveal. äfv. 032 (belju´ga Weste; bejùga Almqvist), v. -ljuger, -ljög, -ljögo, -ljugit, -ljugen; se för öfr. LJUGA. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[fsv. beliugha, liksom ä. d. beliuge, d. belyve, efter mnt. belegen, motsv. holl. beliegen, t. belügen, äfvensom eng. bely; se BE- o. LJUGA]
ljuga på, säga om (ngn) ngt ofördelaktigt som ej är sant, utsprida lögner om; framkomma med grundlösa o. illvilliga beskyllningar mot. G. I:s reg. 2: 184 (1525). Wij äre ille nog belogne Oss bliffuer på fört then ene lygn effter then annen. Därs. 11: 115 (1536). At wij icke falskeligha beliwghe, förrådhe, baaktale wår nästa. Kat. 1572, s. A 8 a. David .. wardt belugen aff den falske Belackaren .. Doeg. Hasselqvist Utfärdspred. öfv. Thauvonius B 4 a (1684). Beliugande borde med alfvar straffas. Nehrman Inl. t. jur. cr. 294 (1756). Både adel, borgare och bönder, angåfvo, anklagade och belugo hvarandra för de Danska fogdarna. Strinnholm Vas. 2: 17 (1820). De Geer Minnen 1: 240 (1892). — särsk.
a) (†) med följ. att-sats: pådikta. Clitus .. hadhe belugit Borgarne j Tiberias, at the wille bliffua affällighe. Lælius Res. 2: 31 (1588).
b) (föga br.) med sakobj. Att .. dig förebrå / Den läras lidande, som du (Julianus Apostata) beljugit, / De trognas smärta, som du trampat på. B. E. Malmström 6: 162 (1840).
c) (†) i uttr. beljuga ngn ifrån, gm lögn(er) komma ngn att mista (ngt) l. fråntaga ngn (ngt). At beliuga the ringeste j fran heder och äre. G. I:s reg. 10: 60 (1535).
Spoiler title