SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
BELYSTA, äfv. BELUSTA (Ekblad 177 (1764)), v. -ade. vbalsbst. -NING (Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644)).
Etymologi
[liksom ä. d. belyste af ä. t. (sich) belüsten, (sich) belusten; jfr mnt. (sik) belusten, holl. belusten; se BE- o. LUST, LYSTA]
(†) förlusta, förnöja, roa, glädja, fröjda; jfr BELUSTIGA. Martis Krijg länder til at bedröfwa; men wårt (dvs. Kupidos o. Venus') til at belysta Werlden. Stiernhielm Lycks. 2 (1650). Oförwanskliga Nögd (dvs. nöje), och Glädie dit hierta belysta. Dens. Herc. 318 (1668). Ängel-Folk, Som Sinn ok Syn belysta / I Herrens Herligheet. Lucidor Hel. H h 2 a (1673). (Naturens studium skänker) en otrolig förnöyelse .., så, at ju längre man deruthi söker, och ju mera man finner, ju högre det belystar. Hiärne 1 Anl. 26 (1694). Ekblad 177 (1764). — refl.: förlusta l. förnöja sig (med), hämta nöje (af). Wil tu (Kupido) dig och belysta / Med skön Jungfrurs Beläte? Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). (Dessa utländska) Laboratorier haar jagh sielf bewistat, och migh af deras arbete belystat. Hiärne Förb. 4 (1706). — jfr SINNE-BELYSTANDE.
Spoiler title