BELYSSNA belys4na l. 032, v. -ade.
Etymologi
[efter t. belauschen; jfr holl. beluisteren samt t. behorchen; se BE- o. LYSSNA]
(numera knappast br.) lyssna till l. på. Att uppmärksamt belyssna din sång. Ingelgren 302 (c. 1810). Drömmande, lutad mot ekens stam, mig (dvs. näktergalen) vandrarn belyssnar. Stagnelius 2: 345 (c. 1815). Jag tror du smyger dig / I mina fotspår — för att mig belyssna? Ridderstad 2: 152 (1858). Pastorn .. slog upp samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron. Strindberg Hems. 145 (1887).
