SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BENÅLA l. BENÄLA, v. -ade.
Ordformer
(-nal- G. I:s reg. 1: 295 (1523), 248 (1524), -nål- Dav. ps. 69: 19 (1536); -næl- G. I:s reg. 2: 90 (1525))
Etymologi
[fsv. benala (sik), liksom ä. d. benale af mnt. (sik) benalen, af be- (se BE-) o. nalen; jfr NALKAS]
(†) refl.: nalkas, närma sig; begifva sig. Bede vj atj (dvs. att I, näml. biskop Brask) vele benale eder till Vastena till möte med oss. G. I:s reg. 1: 248 (1524). Benåla tich til mina siel och förlossa henne. Dav. ps. 69: 19 (1536).
Spoiler title
Spoiler content