BENIMMA l. kanske BENÄMA, v., anträffadt bl. i sup. benummit.
Etymologi
[efter mnt. benemen, motsv. holl. benemen, t. benehmen, meng. benim, möjl. med anslutning till NIMMA (se d. o. samt FÖRNIMMA), fsv. nima]
(†) hämta l. taga (af l. från ngt). Ifrån Gwdz helige och reene ordz lärdom, medh then sanskyllighe Gwdz kundskap, som iagh ther aff benummit haffwer, skole j migh aldrigh skijlia. Svart Är. 81 (1560).
