SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1927  
FÖRNIMMA förnim4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förni´mma Weste; förni`mma Dalin), v. -er, -nam -nam4, -nummo -num4ω resp. —32, -nummit -num4it resp. —32, -nummen -num4en resp. —32 ((†) pres. ind. sg. -ar KKD 7: 30 (1702). — ipf. sg. -nampn HH XVIII. 3: 63 (1721); -namn Palmblad Norige 329 (1846: förnamns). -nampte BtFinlH 3: 419 (1558). ipf. pl. -nomme Svart Gensv. F 5 b (1558); -numme Svart G1 37 (1561); -numo Celsius G1 1: 163 (1746). ipf. konj. -nume OPetri Tb. 41 (1525). — sup. -nijmm- GR 6: 259 (1529); -nimm- SUFinlH 4: 259 (1614). -nomm- Mark. 5: 26 (NT 1526), RARP 7: 34 (1660). -num- (-nwm-) GR 3: 27 (1526), OxBr. 6: 6 (1626). -numb- ÄARäfst 29 (1596). — jfr för övr. NIMMA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -NIMNING (se avledn.); -ARE (tillf., Wulff Petrarcab. 251 (1905)).
Ordformer
(-nem- Mat. 13: 14 (NT 1526); -nemm- GR 2: 25 (1525), Holof. 13 (c. 1580). -nim- 2Saml. 9: 162 (1569), Celsius G1 494 (1792); -nimm- (-nijmm-) GR 1: 24 (1521) osv. -nymm- GR 3: 81 (1526), RA 1: 150 (1529). -nöm- GR 6: 386 (1529))
Etymologi
[fsv. fornima (-nema, -nymma m. fl. former), liksom d. fornemme efter mnt. vornemen, motsv. t. vernehmen; jfr FÖR- II B o. NIMMA]
1) (numera nästan bl. i högre stil) gm omedelbar iakttagelse l. erfarenhet få kännedom om (ngt), märka, röna, erfara (ngt); i sht förr äv. mera utpräglat övergående i bet.: iakttaga, varsebliva o. d.; med sak- l. personobj., att-sats l. indir. frågesats, förr äv. med ack. med inf.; stundom utan skarp gräns övergående i 2. OPetri MenSkap. 40 (c. 1540). Iagh haffuer förnommet theras wedhermödho. 2Mos. 3: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag vet vad de måste lida). När tu förnimmer boskapen wara siuk. OMartini Läk. 42 (c. 1600). Hans Kongl. Maij:tt förnam inga andra fiender än några trolösa bönder. Spegel Dagb. 101 (1680). Då fann min själ sig Himlaburen, / Sig sprungen af en Gudastam, / Och såg de under i Naturen, / Som aldrig Visheten förnam. Kellgren 2: 196 (1790). Ett dess (dvs. snillets) väsen är: väl den som det förnam! Tegnér (WB) 8: 9 (1836). Hvarigenom förnimma vi Guds lag i vårt hjerta? Kat. 1878, nr 10. Allt sedan verkningarna af den kaliforniska och australiska guldproduktionen begynte förnimmas i Europa. Forssell Stud. 2: 152 (1888). Dante .. som förnummit och uttalat mera än kanske någon annan dödlig om ”de ting som icke synas”. Wulff Dante 34 (1897). — särsk.
a) i uttr. låta sig förnimma(s) l. förnimma sig (jfr 3 d).
α) låta röna l. märka l. känna sig, giva sig till känna, göra sig förnimbar. (Gud) låter ännu sigh som offtast höra, see och förnimma .. igenom allahanda förskräckeligha Tekn, Mirakel och Vnder. PPGothus Und. A 8 a (1590). Bakom morgonskyn med rosig strimma / sig låter solen aningsfullt förnimma. Sturzen-Becker 6: 17 (1868). Krampen och hjärtaffektionen läto oftare förnimma sig. Wirsén i 3SAH 12: 427 (1897).
β) (†) visa sig (sådan l. sådan), bete sig, uppträda l. handla (så l. så); äv.: visa sig, uppträda, infinna sig (på ett ställe o. d.); i uttr. låta sig förnimma med ngt o. d. äv. övergående i bet.: visa l. bevisa (ngn) ngt. GR 12: 273 (1539). The Dannemän ther i Westerås Län hafwer sigh medh al troskap welwillige förnimme latitt. Därs. 14: 366 (1542). Som .. (danskarna) vdi månge andre .. motter haffwe sich förrättligenn (dvs. förrädiskt) förnimme latijdt. Därs. 18: 693 (1547). Vthi thet Möte som höltz j Nicea .. leet .. (påven) sigh icke personligen förnimma. Schroderus Sleid. 106 (1610). Nerikes boerne läto sigh och fast owillige förnima. Girs G1 124 (c. 1630).
b) (†) övergående i bet.: lära känna, komma under fund med, finna, inse, förstå (ngt l. att ngt förhåller sig så l. så). När the öffuerste presterna och phariseerna hördhe hans (dvs. Jesus') lijknilse, förnwmo the ath han taladhe om them. Mat. 21: 45 (NT 1526; Bib. 1917: förstodo). Att .. de .. motte deste bettre sij och förnimma sins egen begärens oskäl och obilligheett. AOxenstierna 1: 53 (1612). (Dacke) kunde väl förnimma, att alla ytterligare underhandlingar .. skulle blifva föga båtande. Strinnholm Vas. 3: 485 (1823). Cavallin (1875).
c) (numera knappast br.) röna (ngt godt o. d.), få kännas vid l. lida (ngt ondt o. d.); erfara (ngt), bli delaktig av (ngt), få, erhålla (ngt). GR 1: 36 (1522). En quinna som .. hadhe mykit lidhit vthaff mongom läkiarom .. och haffde doch ingen hielp förnommit. Mark. 5: 26 (NT 1526). (Hugenotterna) förnumme .. aff the Påfweske någre Nederlagh. Schroderus Os. III. 2: 161 (1635). Vij .. förnimma af krijget then fördeel, att ... RP 8: 155 (1640). Förnimma brist på kläder och föda. VDAkt. 1785, nr 196. Vill du den nåd förnimma, / Som syndarn bjuds ännu. Ps. 1819, 165: 4.
d) (numera bl. ngn gg i högre stil) övergående i bet.: taga del av (ngt), höra (ngt framföras l. uppläsas o. d.), lyssna till (ngt). Gudh hör mijn böön, förnim mins munz taal. Psalt. 54: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: lyssna till). Att Ständerne den andra dagen skole vpkomma, att förnimma den andra propositionen. RARP 2: 19 (1633). Pris dig, som .. / .. kärleksfull det rop förnam, / Som .. / Till dig ur djupen trängde fram! Ps. 1819, 372: 3. Flensburg KyrklTal 219 (1875).
e) (†) i imper. sg. förnim, nota bene; det vill säga, nämligen. När the åte (förnim Christus och apostlene sidzsta natwarden thå han gick til dödhen). OPetri PEliæ c 2 b (1527). Fosz 238 (1621).
2) (numera nästan bl. i skriftspr.) i inskränktare anv.: uppfatta (ngt) med ngt av de yttre sinnena l. omedelbart i sitt inre (i sitt medvetande l. ”sin själ” o. d.) erfara (ngt); i icke fackmässigt språk ofta liktydigt med: känna; äv. med subj. betecknande sinne(sorgan), själ o. d. Mat. 13: 14 (NT 1526). Thet .. intet öra förnummet, och intet ögha seedt haffuer. Jes. 64: 4 (Bib. 1541). Ingen krämpa mer förnimmes i hans kropp. Kolmodin QvSp. 2: 425 (1750). När det skymmer, må jag då förnimma / Hoppets saliga, ljusa frid! Böttiger 2: 53 (1833, 1857). För några dagar gaf mig slumpen lof / att vakna upp ur sömn, att lefva, att förnimma. Heidenstam Vallf. 130 (1888). Han förnam ingen ånger. Hallström Than. 59 (1900). Då affären på morgonen öppnades, förnams en stark gaslukt. PT 1901, nr 117 A, s. 3. — särsk.
a) (i sht i vitter stil) med avs. på ljud, tal o. d.: höra; ofta i pass. med intr. bet.: höras, låta höra sig; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Då man lysnar grant til, skal man förnimma åthskillige diurs liud och läte. Hiärne 2Anl. 250 (1706). Stämman förnimmes kring berg och dalar. Tegnér (WB) 5: 29 (1825). Efter Carl Johans död förnamns .. icke en stafvelse af hån. Palmblad Norige 329 (1846). Snart af helaste exposén / Ej ett ljud blef förnummet. Wennerberg 2: 27 (1849, 1882). Wirsén i 3SAH 2: 183 (1887; bildl.).
b) (fullt br.) filos. dels mera eg., om sinnesförnimmelse l. organkänsla (sensation): sentera, känna; dels i allmännare anv., om teoretisk värksamhet i allm. (med inbegrepp av föreställning o. tanke): uppfatta. Ett immediat förnimmande af den transcendentala naturen. Leopold 4: 34 (c. 1820). Förnimmande är Subjektets omedelbara Medvetande om en dess affection. Trana Psych. 2: 5 (1847). Det omedvetna förnimmandet .. (eller) senterandet. PedT 1900, s. 6. Allt, som fattas på samma gång omedelbart och i sin åtminstone relativt fulla innehållsrikedom, förnimmes .. intuitivt. Vannérus Metaf. 41 (1914). — särsk.
α) i p. pr. ss. adj.: som förnimmer l. har förmågan att förnimma. Ett förnimmande väsen, en förnimmande varelse. Boström 1: 113 (c. 1830). Den Förnimmande principen (dvs. förmågan). Trana Psych. 2: 5 (1847). Ribbing Anthr. 15 (1870). — jfr SJÄLV-FÖRNIMMANDE.
β) i p. pf. substantiverat, i uttr. det förnumna, om objektet för ngns förnimmande. Det förnumna, det varande såsom sådant, kan ej vara annat än sjelfmedvetandet och dess bestämningar, d. v. s. förnimmelser. Boström 2: 221 (1844). Blott det sinligt förnumna är (enligt Bentham) verkligt. Claëson 1: 53 (1857).
3) (numera bl. i skriftspr., i sht i högre stil) få höra, få veta, få reda på, bliva underrättad om l. få meddelande om (ngt), lära känna, spörja (ngt); med sakobj. (förr äv. personobj., se a, d), att-sats l. indir. frågesats, förr äv. med ack. med inf.; äv. i pass. med intr. bet.: bliva känd, höras, spörjas, förspörjas. På thet at Sanningen måtte .. förnimmas. GR 1: 24 (1521). Tå Demetrius thetta förnam, wardt han swårligha bedröffuat. 1Mack. 10: 22 (Bib. 1541). Man förnimmer, att fienden sigh nu tilruster. AOxenstierna 2: 332 (1618). Konungh Erich .. förnam Wardberg wara belägrat. Girs E14 72 (c. 1630). När man förnimmandes varder, hvad mig .. för grufvelige fata tilstötte äro. Humbla Landcr. 8 (1740). Någon önskan i denna riktning (hade) icke förnummits från dessa städer själfva. De Geer Minn. 2: 50 (1892). Jag vill minnas att vi nyligen förnummo ett och annat från våra grannar i väster. Hedin 1Varn. 5 (1912). — särsk.
a) (†) få reda på l. spörja tillvaron av (ngn l. ngt); (få) höra talas om; höra av. Om the fornume naagre stemplere i bland them. OPetri Tb. 41 (1525). Ett skönnere wijff iagh alrigh förnam. Visb. 1: 13 (1572). Then förre min K. B:rs skriffuelse .. haffver jagh ännu icke förnummidh. OxBr. 10: 57 (1622). Odel Sincl. 43 (1739).
b) (†) med bestämning inledd av prep. av l. om l. till, betecknande det som ngn får veta l. höra (talas om) osv. (Vi) haffue .. en nw .. föga ther tiil fornwmmith. GR 3: 109 (1526). När Her Götstaff förnam ther aff .., Drogh (han) så sielff till Helsingeland. Svart G1 19 (1561). (Jag) giffuer hermedh min k. b. tillkenna migh .. haffua förnummitt om Conradt Yxells bryllop medh Elisabet Oxenstierna. OxBr. 3: 23 (1616). Carl XII Bref 13 (1702). — särsk. med prep. av: höra av (ngn l. ngt). GR 17: 85 (1545). (Jag) haar .. ey heller någott af thet (bortkomna) breffwet förnummet. VDAkt. 1689, nr 213.
c) (†) i uttr. låta (ngn) förnimma (ngt l. om ngt l. att), låta (ngn) veta (ngt l. om ngt l. att), tillkännagiva, underrätta, meddela. Om hans Maiest: vthi Polen stadd wore, och medh Sweriges Rijkes Rådh personligen något handle wille, skal han .. skrifteligen them ther om förnimme late. Chesnecopherus Skäl N 4 a (1607). (Vi) Hafwe .. thenne wår nådhighe wilie allom welat kundgöra och förnimma låta. Förbud 20/11 1649, s. A 2 a. Vthi samme Breff läter han och Herr Iacob förnimma, at (osv.). Widekindi KrijgH 238 (1671). Schulthess (1885).
d) (numera bl. ngn gg i historisk stil) i uttr. låta sig förnimma l. förnimma sig (jfr 1 a), låta höra av sig (med ngt); tillkännagiva l. förklara l. yttra l. uttala (att), låta förstå (att). Effter the medt så sielsindt snack late sig vnderstundom höre och förnimme. GR 14: 227 (1542). (Dansken) hafver låtit sig merkia och förnimma, att han ville tillåta Angli interposition. RP 8: 132 (1640). En och annan adelsman lät sig förnimma, att man skulle söka stöd hos kejsaren. Carlson Hist. 5: 156 (1879).
e) (†) övergående i bet.: (söka) taga reda på, efterhöra, inhämta (besked, ngns mening o. d.); utleta. At Öfuer Marskallcken eller Churfursten ville i medler tijdh förnimma dhe Polers intention. AOxenstierna 1: 124 (1627). (Han) ville .. utskicka en Legat, at oförmärkt förnimma, om (osv.). Dalin Arg. 1: 145 (1734, 1754). (De kunde icke rådslå) offentligen, utan att deröfver förnimma Cancellerens tankar. Cronholm Lig. 134 (1839).
Särsk. förb.: FÖRNIMMA EFTER. (†) till 3 e: efterforska, taga reda på. VDAkt. 1707, nr 479. Därs. 1739, nr 402.
FÖRNIMMA TILL. (†)
1) till 1: märka av (ngt). Ath dödhen så borttaghen och j hälslaghen är, at man intit meer skal kenna eller fornimma til honom. OPetri 2: 160 (1528). Därs. 182.
2) till 3: höra av, spörja till (ngn). Effther wij seden inthet haffue förnummit till honum. GR 14: 182 (1542).
Avledn.: FÖRNIMBAR, adj. [jfr t. vernehmbar]
1) (i sht i skriftpr.) till 1: som erfares l. märkes l. kännes l. visar sig l. framträder, märkbar, kännbar; särsk. i uttr. göra sig förnimbar, låta sig förnimma(s) l. märka(s) l. känna(s), visa sig, framträda, göra sig gällande. Ett behov som gjort sig starkt förnimbart under de senaste åren. Melin Pred. 1: 29 (1844). Till att öfvervinna de alltjemt förnimbara retelserna till synd. Flensburg KyrklTal 15 (1866).
2) (i sht i fackspr., särsk. filos.) till 2: som kan uppfattas (med de yttre sinnena l. gm omedelbar själslig erfarenhet), uppfattbar, fattbar; ofta liktydigt med: hörbar, synbar. Tala med knappt förnimbar röst. Halft förnimbara ord bröto i toner fram ur mitt bröst. Arfwidsson Oisian 2: 328 (1846). (Själslivets) företeelser hafva ingen sinligt förnimbar gestalt. Rein Psyk. 1: 2 (1876). För ögat förnimbara etersvängningar. NF 17: 1150 (1893). jfr O-FÖRNIMBAR.
Avledn.: förnimbarhet, r. l. f. särsk. (i sht i fackspr.) till FÖRNIMBAR 2. Dalin (1852). Wegelius MusH 105 (1891).
FÖRNIMLIG l. FÖRNIMMELIG, adj.; adv. -en. (-nim(m)- 16351889. -nimme- 18351895) [jfr d. fornemmelig, t. vernehmlich] (†) till 2: förnimbar (se d. o. 2); i fråga om ljud, röst o. d. stundom närmande sig bet.: klar, tydlig. Schroderus Os. III. 2: 271 (1635: förnimligen, adv.). Närvaron af detta öde är .. (i sorgespelet) för läsarn eller åskådarn märkbart förnimlig. SvLitTidn. 1816, sp. 565. Rösten ljuder förnimlig: Vaker och beder! Wingård 2: 254 (1833). Stridsberg Hågk. 54 (1895).
Avledn.: förnimlighet, r. l. f. (†) Atterbom PoesH 1: 53 (1848). Dens. Siare 5: 258 (1849).
FÖRNIMMELSE, se d. o.
FÖRNIMNING, r. l. f. [jfr t. vernehmung] (†) till 2: förnimmelse. Atterbom i SvLittFT 1833, sp. 794. Dens. Siare 5: 264 (1849).
Ssgr: förnimnings-akt. (†) förnimmelseakt. Atterbom PhilH 77 (1835).
-förmåga. (†) förnimmelseförmåga. Atterbom Siare 5: 230 (1849).
Spoiler title
Spoiler content