publicerad: 1947
NIMMA, v. -er (ipf. sg. nam (namm) Ps. 1567, s. 91 a, Visb. 1: 379 (c. 1657); nampn Visb. 2: 9 (c. 1600); ipf. pl. numme Svart Gensw. E 7 a (1558: bortnumme), Hund E14 194 (1605: bortnumme); nomme Forsius Fosz 66 (1621: vthnomme); sup. nummit (-et) LPetri Kr. 108 (1559), Peringskiöld Wilk. 164 (1715); nommit (-et) Ps. 1567, s. 89 a (: vthnommet), Dalius Valet. C 3 b (1681); p. pf. nummen VDAkt. 1670, nr 16 (: nummit, n. sg.), HdlCollMed. 2/3 1737 (: numne, pl.). — Jfr för övr. FÖRNIMMA). vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(nima 1793. nimma 1555 osv. näma 1745)
(†)
a) i eg. mening: gripa (ngt). Äplet hon nam, aff ormsens hand. Ps. 1567, s. 91 a. Visb. 2: 9 (c. 1600). Dalius Valet. C 3 b (1681). särsk. i uttr. nimma i ngt, fastna i ngt. Thet är itt gammalt ord, Hoo lenge dragher (dvs. släpar) foot, han nimmer j root om sidher. LPetri Dryck. C 3 b (1557).
b) mer l. mindre bildl. Forsius Fosz 396 (1621). At .. (Rom) til Krijgzährender egentligen hafwer warit inrättad, hwarvthaff han ock så .. sin vndergång nummit hafwer. Brask Pufendorf Hist. 16 (1680).
c) i uttr. nimma ngt för ngt, betrakta ngt som ngt, anse ngt för ngt. Ægyptierne näma alla lixivia eller luth för et Natron. Salberg PVetA 1745, s. 7.
2) få kännedom om (ngt), få reda på (ngt), märka, höra (ngt) sägas, förnimma. Aff Skrifften (dvs. Bibeln) får man nimma, / At Tridie delen bör / Dödas aff Man och Qwinna. Bureus Nym. 3: 19 (1637). Afzelius Sag. IX. 2: 191 (1860; efter handl. fr. 1660). — särsk.
b) med avs. på person: höra på ngn. Rättsinnige läsare nim mig här, / Nymäre jag dig närmare bär. 3SAH 23: 364 (1642).
3) inhämta (ngt), lära (ngt), lära sig (ngt). Thetta är nw then allmenneliga lärdomen, som wij vthaff Euangelio jdagh nimma skole. LPetri 1Post. P 3 b (1555). Rydelius Förn. 149 (1720, 1737).
Anm. I följ. ex. torde nimtes vara felaktigt för mintes. Thenn förste Präst, som han nimtes boo i Ödztårp, skall hafwa hetatt herr Erich. HG2AH 80 (1613).
Spoiler title
Spoiler content