BILLE, sbst., l. BILL, sbst.3, anträffadt bl. i pl. billar.
Etymologi
[af nt. bille l. holl. bil(le), f., låring, eg. arsklinka; ordet är sannol. identiskt med BILLA, sbst.; jfr äfv. (ARS)BALL; med afs. på bet.-utvecklingen jfr BOG, LÅRING]
(†) sjöt. låring. Fyllig och Pååsigare sijda, som gemenligen giöres uppå Flöitar, Katter och Galljorter medelst den Bredden som kontinuerar hela sijdan långz och deras stora billar. Rajalin Skiepzb. 76 (1730).
