SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1910  
BILLA bil3a2, l. BYLLA byl3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(billa Bureus Suml. 398 b (c. 1600; handskr.), Grubb 565 (1665: Gietinge-billan), Kolmodin Qv.-sp. 1: 402 (1732: geting-billor) osv. bila C. G. Adlermarck i VetAH 1792, s. 179 (: Geting-bilan), Ekström Mörkö 84 (1828: Geting-Bilor). bylla Bureus Suml. 72 (c. 1600), Bedlegr. 24 (1647: Etterbylla))
Etymologi
[jfr fsv. eterbilla, argbigga, sv. dial. (Östergötl., Södermanl., Gestrikl.; Rietz) etterbil(l)a, (Östergötl., Norrbotten; Rietz) (geting)billa samt (i finl. dial.; Vendell Ordbok ö. östsv. dial.) bylla, bölla, svulst, blåsa, (rom)hylsa, bylte, -bigga, litet bo m. m., ofta ss. andra led i ssgr; jfr äfv. sv. dial. (Dalarna; Landsm. IV. 2: 227 (1882)) bylja, bölja, litet bo. Ordet går i sista hand tillbaka till en indoeuropeisk rot bhel med bet. svälla. Huru ordets utveckling i enskildheter förlupit, är icke fullt klart. I billa föreligger säkerligen en germansk stam belli̯ōn-; jfr nt. o. holl. bil(le), arsklinka (se BILLE), samt, utan germanskt -ĭ-, sv. dial. bjälle, knöl, o. FOTA-BJÄLLE, möjl. äfv. sv. dial. bjälla, pung på halsen hos vissa djur. I bylla torde -y- hafva uppkommit af -i- i ställningen mellan b o. l, men formen kan också gå tillbaka till en annan, i nt. bule (se BULA), holl. buil, t. beule o. eng. boil, svulst, föreliggande, med den nyssnämnda besläktad germansk stam būlĭōn-, hvars långa vokal i sv. kan hafva förkortats vid ordets ställning ss. andra ssgsled. Formen bila med långt -i- torde höra till denna stam, hvars senare långa -y- dialektiskt (jfr etterbila från Södermanl. o. Gestrikl. samt i fråga om ljudöfvergången Kock Sv. ljudh. 1: 445 (1906)) öfvergått till i. Ordet har säkerligen i ä. o. nyare tid sammanförts och sammanblandats med det sannol. delvis besläktade BOL o. dess biformer. Jfr i sht F. Tamm i Nord. stud. 32 (1904)]
om vissa runda l. svällda föremål. Bureus Suml. 398 b (c. 1600; handskr.).
1) eg.: böld, i ssgn ETTER-BILLA.
2) (bygdemålsfärgadt i vissa delar af Sv.) getingbo. Getingarna sättia sijn byllor i trän något högt up, stundom widh röttren. Bureus Suml. 72 (c. 1600). — jfr GETING-BILLA.
Spoiler title