BILLA, v. -ade. i förb. BILLA IN.
Etymologi
[liksom d. bilde in efter t. einbilden (se INBILLA); jfr BILDA IN. Assimilationen af t. -ld- till sv. -ll- torde bero på ställningen i svagt betonad stafvelse, möjl. ock på d. inflytande. Den yngre skrifningen -ld- beror på anslutning till BILDA, möjl. äfv. på nytt inflytande från t. einbilden]
(†) om bibringandet af (oriktiga) föreställningar: inbilla. Kopparmyntet, dess vägande och anned slijkt, där af almogen billas in att hafva skada. RP 1: XVIII (1626). För mig, kan aldrig jag then klemigheten gilla, / Som vi oss låte in af våra manfolk billa. Kolmodin Qv.-sp. 1: 237 (1732). Hvem skulle kunna billa mig det in, at en varelse, som täncker, .. just rätt som hon fått en gnista insikt uti sin Skapares värk .., skal förgås. Kling Spectator H h 1 b (1735). Billa enom något in. Möller (1755; under bon). — särsk. i förb. billa sig ngt in, (oriktigt) föreställa sig ngt, inbilla sig ngt. Oxenst. brefv. 11: 88 (1637). När osz wälgår, skole wij icke blifwa förmätne och göra och osz säkre, billandes osz in lijka som thet skulle så stadigt och oföranderligit medh osz blifwa. Stigzelius Likpr. ö. Barbro Giers D 2 a (1650). Är Döden wäll så arg ok ellaker som wij / Osz honom billa in? Nei, Döden är rätt Lifwet. Lucidor Hel. D d 4 b (1673). (De lärde) billa .. sig in hur (stjärnbilden) Hunden Haren tager. Spegel Guds verk 56 (1685). Jag billar mig det in, att mången många timmar / Användt på Logica och fått af riset strimmor. Broman Helsingb. 280 (1713). (De världsliga människorna) bilda sig in et nådestånd, at det har ingen fara med dem; ty Gud är nådig. Nohrborg 607 (c. 1765). Tänk ej min Iris at mit sinn', / Är af .. / .. din låga tänder, / Som du dig billar in. DA 1771, nr 8, s. 1.
