BORTRE bor4tre, stundom 32, komparativt adj.; superl. BORTERST bor4terst, stundom 32; adv. (superl.) BORTERST.
Etymologi
[komp.-, resp. superl.-bildning till BORT o. BORTA; jfr nor. bortre, borterst. Formen bortast utgör superl. till det dialektiska bortare]
Anm. Ordet tyckes först tämligen sent hafva kommit i mera allmänt bruk. Borterst afvisas af Moberg Gram. 248 (1815) o. uppges af Dalin (1850) förekomma i det lägre språket. Bortre inkommer i ordböckerna först med Kindblad (1868).
belägen l. befintlig längre (längst) bort från en gifven plats; aflägsnare (aflägsnast); fjärmare (fjärmast); motsatt HITRE (HITERST), FRÄMRE (FRÄMST); stundom i öfverförd anv. om tid. De bortesta (bergen) höllo snö. Linné Ungd. 2: 97 (1732). Arfked bindande släkt vid släkt / ända mot bortersta tider. Levertin Dikt. 4 (1901; om språket). Den bortre (bergryggen) .. reser sig hög och dominerande ..; den hitre, nordliga .. har mera sansade, beskedliga linjer. Hedin Asien 2: 69 (1903). (Han) smet .. undan till allra bortersta vrån i den omfångsrika salongen. Lindqvist De g. herr. 39 (1917). — särsk. [jfr eng. Farther India] i uttr. Bortre Indien ss. benämning på östra indiska halfön. Sörensson Palmblad Lärob. i geogr. 191 (1854; infördt samtidigt med benämningen ”Främre Indien”).
