publicerad: 1921
BORTA bor3ta2, bygdemålsfärgadt ngn gg BORTE bor3te2, adv.
Ordformer
(borto Luk. 15: 4 (NT 1526), Hof Skrifs. 26 (1753). borta GR 1: 58 (1523) osv. borte GR 3: 75 (1526), Wallin Vitt. 2: 26 (c. 1805; i rim), Larsson Kines. dikt. 28 (1894), Kjöllerström Sv. namnbok 158 (1895); jfr A. Kock i ArkfNF 7: 188 (1891))
Etymologi
[fsv. borto, burtu, borta, borte; jfr d. borte, isl. brauttu, brottu, á burtu. Fsv. borto är urspr. dat. sg. af fsv. bröt, väg; se för öfr. BORT. Fsv. borta torde bero på anslutning till hema, fsv. borte på vokalförsvagning i obetonad ställning]
1) på afstånd l. aflägset (från ngn gm sammanhanget angifven l. antydd plats l. tid), fjärran; ofta föregånget af adv. långt (längre, längst). Där borta. Han höll sig borta från festligheterna. Borta i Indien. (Skeppen) liggie ther Bortte j Beltt. GR 10: 228 (1535). Godh granne wedh handen (dvs. till hands), är bättre än en Broor långt borta. Grubb 264 (1665). När man talar om Trollet, så äret intet långt bortta. Dens. 582. Borta vid vesterrand / slocknar Orion. Rydberg Vap. 74 (1891). — särsk.
a) (numera knappast br.) i bortre delen (af ett rum); motsatt: framme. VDP 1655, s. 264. Hvar stodh tu j Kiörkan framme eller borto. VDAkt 1671, nr 257.
b) om tid. Muræus Arndt 2: 356 (1648). Min, Tijdh att hädan wandra kan inthet wara långt borto. VDAkt 1675, nr 115. Det som är långt borta i tid och rum. VL 1907, nr 228, s. 5.
c) bildl. Ware Långt borto ifrån oss, det wij uthi slijk måtto Högwyrdige Hr Biskoppens .. resolution .. skulle Emot sträfva. VDAkt 1691, nr 370. Svaret på denna fråga ligger ej långt borta. Eichhorn Konst. hist. 4 (1881). — särsk. i uttr. det var inte långt borta att (osv.), det fattades icke mycket att, det var nära att. Det var inte långt borta, att hon satt sig ned och gråtit en vers. Geijerstam Lyckl. män. 66 (1899). Därs. 133.
2) på annan plats l. ort (än den där ngn l. ngt bör vara l. hör hemma l. som ngn utgått från för att återvända till), icke tillstädes, frånvarande; jfr BLIFVA BORTA 1. Nu är knifven borta igen. Hon (hade) szamme stwt .. ighen anamadt sidhan han j fraa henne en tiid long hadhe bortthe warith. GR 3: 75 (1526). Gott tala om dhen som bortta är. Grubb 276 (1665). Borta är snart glömder. Dens. 480. Är någor förfallelös borto, tå han ropas af Rätten fram at kära eller svara; böte .. en daler. RP 12: 2 (Lag 1734). (S.) var borta såsom minister i Paris. Malmström Hist. 3: 175 (1870). — särsk.
a) från hemmet, hos främmande; på besök; motsatt: hemma. Hon är borta och tjänar. Nu har jag varit borta (dvs. på kalas o. d.) hvarenda kväll i öfver fjorton dar. Rudbeckius Kon. reg. 483 (1620). Våra Göthiska Länder (hafva) varit bebodda af et oroligt folkslag, som nästan aldrig oftare varit hemma, än då de ej kunnat vara borta. Lagerbring 1 Hist. 1: 540 (1769). Hon (dvs. fru Lenngren) — är nästan aldrig borrta. Lenngren (SVS) 2: 203 (1798). Jag spisar borta. Hagberg Shaksp. 10: 336 (1850). — i ordspr. Borta bra, men hemma bäst. Borta sträng, och hemma dräng. Grubb 55 (1665). När Kattan är bortta, så dantzar Mwsen på Bordet. Dens. 575. Hema som en biörn, / Borte som en skutin örn. Törning 62 (1677). Borta som en skata, hemma som en gnata. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i öfverförd anv. (Om ock världens barn) äro j kyrkionne eller j predican, så är doch hiertat borto. L. Petri 1 Post. B 6 b (1555). Han var .. ännu mera borta från världen än någon av de andra. Oterdahl Skram 92 (1919). — särsk. (†) i annans ägo l. våld l. hand. Blekungx landt, .. Som longliga med oretta borta haffwer warith. GR 1: 58 (1523). En 1/2 T(unna) skall Anders mista för humbelgården haffuer warit borta (dvs. brukats af A. i st. f. af ägaren). Ångerm. domb. 7 nov. 1634, fol. 71. För penningarne hafua warit bortho, lofuade Anders .. till interesse 6 dlr k. m. VRP 1643, s. 1162.
3) [eg. bildl. anv. af 2] i fråga om kropps- l. själstillstånd.
a) (i sht hvard.) sanslös, medvetslös. Hon va' alldeles borta, hon hade slagit själfva tinningen i lyktpålen. Cederschiöld Skriftspr. 44 (1897). jfr: Pelle började förstå, att han varit borta från sans och vett en lång stund. Koch Arbetare 134 (1912).
b) (i sht hvard.) i fråga om själslig förvirring l. defekt: vilse, bortkommen. Nu är Almquist rent borta (rent galen); han påstår att (osv.). (Schück o.) Warburg 2 Litt.-h. IV. 1: 395 (cit. fr. 1851). (En sårad soldat) svarade redigt på frågor som berörde det nuvarande, men var totalt borta då det gällde det förflutna. Hedin Fr. fronten 250 (1915). Gumman stod orörlig ett ögonblick och kände sig alldeles borta. Blomberg Övergångstider 205 (1915).
c) i fråga om tankarnas absorbering af ngt annat än det omgifvande: (själs)frånvarande; försjunken (i ngt). Vara alldeles borta i förtjusning. V. Benedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 230. Hon var så borta i sina egna tankar, att hon ej ens kunde uppfatta hvad han sade. Lagerlöf Jerus. 2: 93 (1902). Blicken (var) svärmisk och borta. Levertin Sv. gestalt. 70 (1903). Julia (stod) och såg på (teckningen) .., alldeles borta i den. Hallström Erot. 66 (1908). Nu var du borta igen. Därs. 74.
d) (mindre br.) icke hemmastadd (i ngt), bortkommen. Munspel trakterar han med virtuositet, och på piano är han häller inte borta. GHT 1897, nr 57 B, s. 1.
4) icke mera till, förlorad, åtgången, slut; ute, förbi; i förb. med verbet vara stundom med bet.: undvaras, saknas; i förb. med blifva se BLIFVA BORTA 2. Han hade två fingrar borta på vänster hand. Detta kunde saklöst ha varit borta. Borta var han, och borta blef han. Thå .. stormen låågh oss swårligha vppå, war oss alt hop borto om wår wällfärdh. Apg. 27: 20 (NT 1526). Alla de summor han utprässat, voro nu borta och han i stor skuld fördiupad. Dalin Hist. 2: 571 (1750). När lifvet är borte, är all bättring förbi. Bergeström Ind. bref 354 (1770). En perma (på bönboken) borta var, den andra mycket sliten. Livin Kyrk. 69 (1781). Våren var långt liden och snön redan till stor del borta. Topelius Fält. 4: 91 (1859, 1864). Syrenens hvalf af lila / är borta — hugget ner! Agrell Kam. 82 (1912). Borta var gårdagens grämelse och bitterhet. Schildt Eros 160 (1913). — särsk.
a) i ordspr. Dhet är intet borta man gieer sin grijs. Grubb 85 (1665). Man vet inte hvad folk duger till, förrän de äro borta. Sv. ordspråksb. 63 (1865); jfr b. Det är icke borta, som rinner ur näsan i munnen. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) afliden, död. Rudbeckius 4 Pred. D 4 a (1634). Gråt ej, fast din vän är borta, / fast han var ditt hjerta kär. Tegnér (WB) 2: 165 (1814). Koch Timmerdalen 339 (1913).
Ssgr: A [uppkommet gm påverkan af ssgr med BORT] († utom i -HÅLLA o. -VARO): BORT-BLIFVA, se D. —
(1) -HÅLLA. (föga br.) undanhålla, hålla fjärran. En Kung .. / Som borthöll oket från ett söndradt rike. Leopold 2: 134 (1801, 1815). —
-VARA, -VARANDE, -VARO, se D.
B (numera i sht i nyare ssgr samt i Finl.): (2) BORTA-ARBETE~020, äfv. ~200. Moderns bortaarbete äventyrar allt, vad hemliv heter. Vår lösen 1920, s. 176. —
-BLIFVA, se D. —
(2) -FÖRSÄKRING. försäkringsform enl. hvilken personlig lösegendom kan försäkras mot brandskada som träffar den på annat ställe i Sv. än det i försäkringsbrefvet angifna. GHT 1898, nr 294 A, s. 3. —
-VARA, -VARANDE, -VARO, -VISTANDE, se D.
C (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgadt): BORTE-BLIFVA, -BLIFVANDE, -VARANDE, se D.
D: BORTO-BLIFVA. (bort- GR, Wecksell. borta- Peringskiöld. borte- Fb 1913, s. 29 (i handl. fr. 1678). borto- DA, Thomander Pred. 1: 461 (1849)) (†) blifva borta.
1) till 2: vara frånvarande; uteblifva. Kan thet ock så widbäras, at bådhe klagaren och hans stembde wederpart ohörsamblingen bortblifwa. KOF II. 2: 453 (c. 1655). Den gåfvan bortblef på min födelsedag. Wecksell S. dikt. 287 (1861).
2) till 4: vara försvunnen; gå förlorad. GR 23: 111 (1552). Konungens twenne bortablifne skep, af hwilka ingen mäniskia war til baka kommen. Peringskiöld Hkr. 1: 629 (1697). (Han har) af en bekant lånt en .. Klädes-Kappråck, och därmed sedermera bortoblifvit. DA 1771, nr 4, s. 3. —
(2) -BLIFVANDE, n. (borte- RARP 3: 386 (1644). borto- KOF, Nordberg) (†) frånvaro; uteblifvande. KOF II. 2: 453 (c. 1655). (K. XII:s) längre bortoblifvande (från Sv.). Nordberg C. XII 2: 448 (1740). —
(2) -VARA, v.; jfr -VARANDE, -VARELSE. (bort- Inbj. el.-lärov. borta- SD(L). borto- Nohrborg) (föga br.) vara borta, vara frånvarande. Ingen Collega (må) understå sig bortvara någon dag .. utan Hr Rectoris vetenskap. Inbj. el.-lärov. i Östersund 1871, s. 6 (cit. fr. 1708). SD(L) 1894, nr 342, s. 8. bildl. Sedan man .. bortovarit ifrån Jesu. Nohrborg Sal.-ordn. 897 (c. 1765). —
(2) -VARANDE, n. (borta- Rudbeck, Nordberg C. XII 1: 704 (1740), Hirn. borte- Lagerbring Skr. 116 (1756). borto- LMil 2: 569 (1691) osv.) [vbalsbst. till vara borta l. BORTO-VARA, v.] (numera mindre br.) = -VARO 1. Rudbeck Atl. 1: 680 (1679). Efter två månaders bortovarande. Nordberg C. XII 1: 55 (1740). Hirn Hearn Exot. 1: 76 (1901). —
(2) -VARANDE, p. adj. (bort- Linc. (1640), Gosselman Sjöm. 2: 159 (1839). borta- Nordberg C. XII 1: 104 (1740) osv. borte- Voc. lib. (c. 1580; under absens), Larsson Kines. dikt. 27 (1894). borto- Serenius (1734; under essoin) osv.) [fsv. borto varande; eg. p. pr. till vara borta l. BORTO-VARA, v.] som är borta, frånvarande; motsatt: närvarande; ofta i substantivisk anv. Then (lärjunge), som (vid uppropet) befinnes bortovarande. Sthms gymn. progr. 1880, s. XX (i handl. fr. 1778). Oron öfver de bortavarande. LF 1915, s. 69. —
-VARELSE. (bort- Linc., Carl XII Bref 33 (1699). borta- ConsAcAboP 4: 322 (1676), Choræus Bref 86 (1801), Meurman. borto- Murenius AV 349 (1657), VetAH) [vbalsbst. till vara borta l. BORTO-VARA, v.] (†)
1) = -VARO 1. Linc. (1640; under absentia). Under Föräldrarnas bortovarelse. VetAH 1807, s. 70. Meurman (1846).
-VARO. (bort- Hermelin Bref t. S. Barck 55 (1703) osv. borta- Nordberg, Söderhjelm. borto- Peringskiöld osv. -vara Peringskiöld, NF 1: 59 (1875), FBiogrHb 415 (1896). -varo Nordberg osv.) [fsv. bortovara]
1) till 2: vistelse l. uppehåll borta l. på annan ort, frånvaro; motsatt: närvaro. Alle .. beklagade Hans May:tz bortavaro utur sitt Rike. Nordberg C. XII 2: 56 (1740). Runebergs långa bortavaro från Åbo. Söderhjelm Runeberg 1: 80 (1904). (föga br.) Osid befalte han at wara .. (kämparnas) Höfwidsman uthi sin bortowara. Peringskiöld Vilk. 143 (1715).
2) (numera mindre br.) till 4: om förh. att ngt icke finns till; frånvaro, saknad (af ngt), obefintlighet. Bortovaron af ett enda (af de nämnda villkoren). Biberg 3: 114 (c. 1823). Bortovaron af frivillig rörelseförmåga. Lovén Anvisn. 21 (1838). Bortovaron af släta, grofva hår (hos ullen). Möller Jordbr. 21 (1881). —
(2) -VISTANDE, n. (borta- Warburg. borto- Ur Finl. hist. 297 (cit. fr. 1790), AP 1800, s. 404) [vbalsbst. till vistas borta] (†) vistande borta l. på annan ort, frånvaro. Att rusta sig till en lång resa och långvarigt bortavistande. Warburg Richert 1: 165 (efter handl. fr. 1823). —
(2) -VISTANDE, p. adj. [p. pr. till vistas borta] (†) som vistas borta, frånvarande, bortovarande. Är Husbonde .. bortovistande under den .. stadgade upsägningstiden. SFS 1833, s. 473.
Spoiler title
Spoiler content