DENUNCIERA de1nunsie4ra, äfv. den1-, äfv. 01—, i Sveal. äfv. -e3ra2, l. DENUNTIERA -tsi-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -CIATION (se d. o.); DENUNCIANT (se d. o.), DENUNCIAT (se d. o.); DENUNCIATOR -a3tor2 (G. Dalin(1871), NF 1: 1069(1879)), DENUNCIATÖR -atö4r l. -atœ4r (AB 1899,nr 171, s. 3).
[jfr holl. denonceeren, denuncieeren, t. denunzieren, fr. denoncer, ä. fr. äfv. denoncier, af lat. denuntiare, af de- med förstärkande bet. o. nuntiare, förkunna, inberätta, af nuntius, budbärare (se NUNTIE)]
1) angifva (ngn l. ngt); vanl. med bibetydelsen, att angifvelsen är lömsk l. orättrådig samt afser att bringa ngn på fall; stundom: (inför allmänheten) stämpla (ngn ss. ngt); nästan bl. jur. l. i fråga om utl. förh. När ock så snart något om conspirationsrycktet eller listan blifver angifvit ock denuncierat. 2 RARP 4: 339(1727). Om han äfven .. denoncerat (de tyska) universitetslärarne såsom .. en hel generations förderfvare. Geijer I. 4: 49(1822). Denunciera .., angifva, anklaga inför rätta. Ekbohrn Främ. ord(1868, 1878). Uti Rousseaus försvar framstår Machiavelli .. i dubbel oärlighet: mot furstarne och folket, hycklande mot de förre, förrådande, denuncerande mot de senare. Bolin Statsl. 1: 35(1868). Denuncierad af en afundsam kollega, fann Kostomarov sig en vacker dag afsatt från sin professur. Hjärne Östanifrån 76(1879, 1905).
2) [jfr motsv. anv. i fr. o. lat.] (†) i allmännare anv.: tillkännagifva, förkunna, förklara; stundom: hota med. Helst medan Pålacken hadhe denuncieret E. K. M:t kriget. Oxenst. brefv. 10: 217(1617). J äre inthet then äldste af classen och står eder icke an uthi the äldres närwaru vota att colligera (dvs. samla) och denunciera. RARP 6: 108(1657). Wij förmärckia huru Ed:s Kiärl:t dem allt wijdrigt denuncierar, enkannerligen, att draga dem för en uthländsk rätt. Carl XI (1688) i Hist. bibl. 3: 179.
