SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ESS äs4, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet es)
Etymologi
[av t. es, av e, namn på tonen e, o. s, sannol. förkortning av lat. semitonium, halvton; se N. R. Palmlöf i StudEsTegnér 569 ff. (1918)]
mus. den med ett halvt tonsteg sänkta tonen e, den mellan d o. e befintliga ton som betecknas med ♭ framför e; jfr DISS. Miklin Marpurg § 4 (1782). Låga ess. Nyblom Minn. 2—3: 234 (1904). — i utvidgad anv.
a) om nottecken som utmärker l. om sträng, tangent, orgelpipa o. d. som angiver tonen ess. Vogler Clavérsch. 24 (1798).
b) om tonart som har ess till grundton. Den här satsen går i ess. Vogler Clavérsch. 24 (1798). särsk. i uttr. ess dur, ess moll (äv. skrivna ess-dur, ess-moll, stundom uttalade äs3~dɯ2r, äs3~mol2, l. 4~1). Vogler Clavérsch. 24 (1798). I Es moll. Mecklin BegTonk. 17 (1802). Haydns symfoni n:o 3 i Ess-dur. PT 1917, nr 258 A, s. 2.
Ssgr: ESS-DUR, se ovan under b.
-DURS-KONSERT l. -KONSÄR (-dur-)
-DURS-SYMFONI (-dur-). Haydns Ess-dur symfoni. Nyblom Minn. 2—3: 258 (1904).
-ESS. tonen ess sänkt ett halvt tonsteg, i notskrift betecknad med ♭♭ framför e; dubbeless. Mecklin BegTonk. 15 (1802).
-KLARINETT. klarinett på vilken notskriftens c motsvaras av tonen ess. DA 1824, nr 283, s. 3.
-KORNETT. jfr KLARINETT. Wegelius Musikl. 2: 182 (1889).
-KORNETTIST. musiker som (yrkesmässigt) blåser esskornett. Pereswetoff-Morath Kadettm. 179 (1889).
-MOLL, se ovan under b.
Spoiler title