HJALT jal4t, förr äv. HJÄLT, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; stundom HJALTE jal3te2, förr äv. HJÄLTE, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(hjalt 1885 osv. hjalte (hi-) 1663—1927. hjaltet, sg. best. 1825 osv. hjält 1538 (: hielt)—1891. hjälte 1872 (arkaiserande). hjältet (hi-), sg. best. Bureus Suml. 37 (c. 1600; angivet ss. folkspråk på Mörkön i Södermanl.), Hildebrand Isl. 202 (1883; arkaiserande))
Etymologi
[fsv. hiält, n. (o. f.?), svärdsknapp, svärdsfäste (jfr sv. dial. jält, m., ring på hjulaxel m. m.), motsv. (de delvis med annat stamslut bildade) fd. hiæltæ, f., hialt, n., dan. o. nor. hjalte, hjalt, isl. hjalt, n., hjǫlt, f., parerstång, svärdsknapp, ofta i pl. (hjǫlt) om dessa i förening, fsax. helta, hilt, mnt. hilte, mnl. helt(e), fht. helza, mht. helze, feng. hilt(e), eng. hilt, handtag, hjalt; möjl. eg.: (gm klyvning frånskilt) trästycke, o. besläktat med t. holz, trä, m. fl. (se HOLT, sbst.1). I sv. är ordet i nyare tid upptaget från isl. i former med hja-, som stundom ombildats till hjä- i överensstämmelse med den vanl. utvecklingen i sv. av ljudförb. hja-]
SAOB
