publicerad: 1931
HJORD jω4rd, r. (l. f. l. m.) (f. Wallenius Proj. D 6 a (1682), SAOL (1900; jämte m. o. r.); m. 1Petr. 5: 2 (NT 1526), LoW (1911; jämte r.)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
Etymologi
[fsv. hiorþ, f. (o. hiordher, m.), motsv. d. hjord, isl. hjǫrð, f., got. hairda, fht. herta, t. herde, feng. heord, eng. herd; besläktat med fslav. črěda, hjord, rad, tidsföljd, kymr. cordd, grupp, skara. Jfr HERDE]
1) (i sht i skriftspr.) större samling (flock, hop) av boskapsdjur (av samma slag); urspr. o. ännu vanl. (i sht i fråga om utländska förh. l. äldre kulturskeden) om sådan som sammanhålles o. vaktas i det fria (av en herde); äv. om flock av vilda djur, i sht betande däggdjur. Mat. 8: 30 (NT 1526). The heerdar wactade theres hiord / j markenne ther the lågho. Ps. 1536, s. 53; jfr Ps. 1819, 60: 2. Hjordar af nötkreatur eller hästar, svin, får eller getter. Schück o. Lundahl Lb. 1: 43 (1901). (†) Triton och all hans Hiord, hans feenade-fiellote Boskap. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). jfr: Hela hjordar med små duniga tjäder- och järpungar. Hamilton Hågk. 308 (1928). jfr AP-, BLADLUS-, BOSKAPS-, BUFFEL-, FÅR-, FÄ-, GET-, REN-, SEBRA-, STAM-, STRUTS-, SVIN-, SÄL-HJORD m. fl. — särsk. (i högre stil) i jämförelser; jfr 2. (Gud) förde them (dvs. sitt folk) såsom en hiord j öknenne. Psalt. 78: 52 (Bib. 1541; Bib. 1917: boskapshjord). Tegnér (WB) 7: 123 (1832).
2) oeg. l. bildl. — särsk.
a) om (större) flock l. skara av människor som i ngt avseende höra tillsammans; i sht nedsättande, om (grupp av) människor som osjälvständigt följa en ledare. Frese VerldslD 9 (1715, 1726). De gode Konungar .. deras Folk är en Oädel slafvisk Hop, en Hjord! Thorild Gransk. 1784, 1: 4. Den oräkneliga hjorden af examinerade och approberade akademici. Geijer (1800) i MoB 7: 18. Stora hjordar af slafvar. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 21 (1856). Bergman LBrenn. 70 (1928). — jfr MÄNNISKO-HJORD.
b) (i religiöst språk) om människorna (de kristna) i förh. till Gud (Kristus), framställd ss. deras ”herde” (l. ”den gode herden”, se HERDE 2 a); äv. om (kristna) församlingsmedlemmar i förh. till deras ledare (”herde”, se d. o. 2 b); stundom skämts. l. förlöjligande. Christi hiord. 1Petr. 5: 2 (NT 1526). En trogen Herde för sin anförtrodde Hiord. Frese VerldslD 103 (1718, 1726). Kardinalen hade varit nog klok att förbjuda sin hjord några uteprocessioner och gatudemonstrationer. Fogelqvist ResRot 56 (1926). — jfr FOSTER-, FÅRA-HJORD m. fl.
Ssgr (i allm. till 1): A: HJORD-GÅNG. (hjord- 1538. hjorde- 1640) [fsv. hiordhganger, rättighet att låta boskap gå i bet] (†) betesmark; jfr GÅNG I 2 h. VarRerV 41 (1538). Linc. (1640; under pascua). —
-HÅLL, se B. —
(2 a) -INSTINKT~02. [efter t. herdeninstinkt (Nietzsche)] (i fackspr.) föraktl. om instinkten att gå i flock med andra; jfr -MÄNNISKA. Vasenius Harm. 176 (1908). —
(2 a) -MÄNNISKA. [efter t. herdenmensch (Nietzsche)] (i fackspr.) föraktl.: människa som i sitt tänkande l. handlande går i flock med andra l. följer med den stora hopen; genomsnittsmänniska; motsatt: övermänniska. Wirsén EKey 119 (1900). 2NF 19: 977 (1913). —
-VALL, -VÅRD, se B.
B (numera bl. ngn gg i lagspråk): HJORDA-HÅLL. (hjord- 1674—1681. hjorda- 1734—1930) [fsv. hiorþhald, i bet. 2]
-VALL. (hjord- 1582—1865. hjorda- 1715—1930. hjorde- 1594) [fsv. hiorþvalder] betesmark. PErici Musæus 1: 218 b (1582). BB 11: 1 (Lag 1734; ännu i uppl. 1930). Cannelin (1921). —
-VÅRD. (hjord- 1790—1814. hjorda- 1734—1930) vaktande av boskap. BB 11 (Lag 1734; i rubrik; ännu i uppl. 1930). Heinrich (1814).
C (†): HJORDE-GÅNG, se A. —
-VALL, se B.
Spoiler title
Spoiler content